Det är inte arbetet som tar död på en man, utan bekymren

Jag minns när jag flyttade till Stockholm, då bodde jag i en liten förortstvåa i utkanten av Upplands Väsby och hade långa resvägar vart jag än skulle. Jag hade en kvart med buss in till själva Väsby – och 50 minuters resväg för att ta mig till centralen. Området jag bodde i låg oerhört avsides och jag hade ingen bil för att ta mig någonstans. Det var naturskönt, men inte det minsta lättillgängligt på något vis. Väsby i sig är inget större fel att bo i så länge man bor hyffsat centralt – men bor man som jag gjorde, då är det inte helt lätt att ta sig någonstans. Så jag trivdes inget vidare, det ska jag inte hymla med. Jag hade en timme och 15 minuter enkel väg till jobbet så jag lade mycket tid bara på att ta mig till och från jobbet varje dag.
Det är få gånger jag tänkt tanken att skaffa bil, men just när jag bodde i Väsby var jag på god väg att skaffa en. Efter några år i Upplands Väsby stod det mellan att skaffa bil eller flytta, varav det sistnämnda var det mest lockande. Det var inte bara de egna resorna som ställde till det, utan jag kände mig tämligen isolerad där jag bodde. Folk drog sig för att komma och hälsa på eftersom det var så avsides och krångligt att ta sig till mig. Inte minst om det blev sent och man skulle ta sig hem med nattrafik, då kunde det ta timmar att åka hem. Och det var inte helt lätt om man ville göra något efter jobbet, eftersom jag ofta var hemma väldigt sent och man inte alltid orkade eller hann ge sig iväg igen. Så livet var ganska krångligt och omständligt när jag bodde så avsides och off från allting. Jag tyckte inte att jag hann eller orkade särskilt mycket annat än att jobba och sköta hemmet. Och även om jag skaffade bil, skulle livet fortfarande vara ganska besvärligt – för det är ju inte allt man kan ta bilen av olika anledningar. Som när man ska ut på krogen till exempel, eller om man vill ha främmande och bjuda på ett glas vin.

Första tiden jobbade jag i Danderyd, dit jag hade de långa resorna kollektivt. Det var resor som med bil gick tämligen fort, men kollektivt tog det desto längre tid – så som det ju ofta är i Stockholm när man ska resa ”på tvären”. Efter ett drygt år på jobbet i Danderyd bytte jag jobb och började jobba på Arlanda, dit jag hade aningen bättre restid – men fortfarande runt timmen beroende på när på dygnet jag skulle åka.
Livet blev aningen enklare med de kortare resorna, men jag vantrivdes fortfarande i det avlägset belägna området i utkanten av Upplands Väsby och jag fortsatte att söka boende på annat håll, närmare stan. Lägenheten i sig hade jag inget emot, den var helt okej – men läget var desto värre. Även om det var fina och natursköna omgivningar med vackra promenadstråk och en badsjö inom räckhåll, så trivdes jag inget vidare.

Jag ställde mig tidigt i bostadskön sedan jag flyttade till Stockholm och började tidigt att söka annat boende för att helt enkelt komma närmare stan. Det här var 25 år sedan, det vill säga strax innan internet gjorde sitt intåg – och man fick förlita sig på att annonsera i tidningar och sätta upp lappar i olika trappuppgångar för att söka lägenhet. Liksom – förstås – att söka via bostadskön. Men har man en lägenhet med dåligt läge, är det svårt att byta. Det är liksom svårt att byta bort en lägenhet som ligger illa till och där ingen egentligen vill bo. Jag minns hur jag desperat sökte boende, men det gick lite si så där och jag blev kvar i Väsby i 4,5 år innan jag slutligen lyckades byta till mig ett boende med bättre läge.
2005 kom den slutliga vändningen, när jag lyckades byta till mig en lägenhet i Bagarmossen – och jag kom äntligen närmare stan. Jag minns fortfarande den nästan euforiska känslan över att plötsligt kunna vara inne i stan på under halvtimmen. Det var fantastiskt skönt att plötsligt bo inom tunnelbanenätet och faktiskt ha överkomliga resor till stan. Jag jobbade kvar på Arlanda en kort period efter flytten, men bytte så småningom tjänst och började jobba på Kungsholmen istället. Nu hade jag inte bara överkomliga resor till stan, utan även till jobbet – dit det tog mig ungefär en halvtimme att åka. Och jag blev kvar länge, både i Bagarmossen och på jobbet på Kungsholmen.

Nu har jag bott i Bagarmossen i snart 19 år och trivs fortfarande väldigt bra. Jag har okej resor till stan, samtidigt som det finns natur precis runt hörnet i form av Nackareservatet. För ett par år sedan bytte vi lägenhet inom samma fastighet och har nu en väl tilltagen trea på 84 kvadratmeter. Jag kan fortfarande sakna den tidigare lägenheten i Bagarmossen, som även den var väl tilltagen på 69 kvadrat och hade ett fantastiskt stort vardagsrum. Den nuvarande lägenheten har andra fördelar istället, med ett rejält kök och en garderob som är på åtskilliga kvadratmeter och ger fantastiska förvaringsmöjligheter.
Så man får välja för- och nackdelar med sitt boende – det går helt enkelt inte att få allt. Såvida man inte är väldigt välbärgad och därmed kan välja sitt boende på ett helt annat sätt. Nu har vi aningen mindre vardagsrum, men istället ett rum extra – vilket vi ville ha – liksom en klädkammare som inte är av denna världen. Och 84 kvadrat att strosa runt i är helt fantastiskt, jag njuter verkligen av att kunna ha så stora ytor att spendera och möblera. Vi tog god tid på oss att leta ny lägenhet när vi väl bestämt oss för att flytta, vi gjorde oss ingen brådska utan vill hitta lägenheten med stort L innan vi bestämde oss.

Vi ställde ganska höga krav på den nya lägenheten, inte bara själva planlösningen utan även läget. Ett krav var närhet till tunnelbana och någon form av förortscentrum. Det var viktigt att ha lite affärer och restauranger inom räckhåll – någon form av service helt enkelt. Och just det har vi inom räckhåll där vi nu bor. Vi har knappt 200 meters promenad till Bagarmossens centrum med affärer, postombud, bibliotek, apotek och restauranger – och så, förstås, tunnelbanan. Det blir inga konstigheter om man kommer på att man glömt att köpa något, utan det löser sig liksom i en handvändning. Och med tanke på den korta promenaden till tunnelbanan, är man inne i stan på kortare tid än många som fågelvägen kanske bor närmare stan men istället har ett byte på vägen eller lite längre att gå för att komma till allmänna kommunikationer.
Och i höstas bytte jag jobb och jobbar nu på gångavstånd från T-centralen. Detta gör att jag har en resa på strax under halvtimmen till jobbet inklusive promenad – vilket är ett fantastiskt bra avstånd med stockholmska mått mätt. Numera är det inga större problem att ha en fungerande tillvaro trots heltidsarbete – och vill jag göra något efter jobbet, är det inga problem att till exempel hinna hemma emellan. Jag vet att jag är ganska priviligierad för att bo i en storstad och ha så smidiga resor, det är långt ifrån alla som har det så här bra. Men det är fantastiskt skönt att ha dessa korta avstånd till och från jobbet och stan, nu känns det som att man bor i Stockholm ”på riktigt”.

Sen har jag inte längtan efter att bo i city, jag kan inte riktigt förstå att det är så attraktivt att bo i stan som det trots allt är. Givetvis skulle jag ta en lägenhet i stan om jag fick chansen, men det är inget jag längtar efter utan det passar mig perfekt att bo lite utanför stan och allt inom räckhåll. Inklusive promenad är vi i stan på cirka 20 minuter, vilket är ett bra avstånd för att bo i storstan. Det är många som har ungefär det avståndet i tid, även om man bor lite närmare stan fågelvägen. Har du ett byte på vägen eller en lite längre promenad till tunnelbanan, då är du snabbt uppe i 20 minuter för att ta dig till centralen. Även om du bor i vad som i folkmun kallas närförort, så är runt 20 minuters resa till stan inga konstigheter.