Ditt liv blir inte bättre av en slump – det blir bättre genom förändring

Jag lever alltmer efter mottot att försöka ta tillvara på den tid jag har och inte låta något gå till spillo. Sedan jag blev sjuk för elva år sedan, har det blivit allt viktigare att lägga sin energi och sin tid på rätt saker. Bara som ett exempel; tänk hur mycket tid vi lägger på att arbeta! Minst en tredjedel av vår vakna tid lägger vi på jobbet. Då blir det plötsligt viktigt vad man lägger sin energi på, att det man gör känns meningsfullt och givande. Vi lägger så otroligt mycket tid och energi på jobbet under så mång år, att det blir fruktansvärt viktigt att det känns rätt att gå till jobbet. Till det ska man förstås ha en givande fritid och känna att man kan samla energi även när man är ledig. Jag ägnar mig åt min firma – som i första hand är en hobby – liksom min blogg när jag är ledig. Det är givande för mig och något jag tycker är roligt. För andra kan det vara att träna, ägna sig åt en sport eller teater som är givande. Men det viktiga trots allt är att det man ägnar sig något man tycker mycket om.
För min del var det något av en tankeställare när jag blev sjuk för elva år sedan, jag insåg på allvar hur bräckligt livet är och hur viktigt det är att tillvara på den korta tid man trots allt har. Det har efter det blivit extra viktigt att ägna sig åt sådan som för mig känns meningsfullt och givande – både i yrkeslivet och privat. Vid senaste läkarbesöket för snart ett år sedan, berättade läkaren att jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli helt friskförklarad. Tumören kanske inte kommer tillbaka, men återbesök kommer jag få gå på varje år för att säkerställa att så inte är fallet. Jag har redan fått ett ”återfall” i sjukdomen när man för några år sedan hittade cellförändringar i nacken och jag fick genomgå en strålbehandling. Nu håller jag tummarna att det inte blir fler behandlingar, utan att tumörer och cellförändringar håller sig borta.

Min kalender har på sistone varit mer eller mindre konstant fullklottrad, vilket är ett tecken på att jag håller mig sysselsatt och att jag faktiskt inte låter någon tid gå till spillo utan passar på att leva livet. Jag jobbar med något jag stortrivs med och ägnar mig åt saker jag brinner för på fritiden – kan det bli så hemskt mycket bättre?! Det är bara märkligt att det ska till en tumör innan man inser vad som är viktigt i livet, att man mer eller mindre ska vara nära döden innan man inser vad livet faktiskt borde gå ut på. Men ibland är det uppenbarligen vad som behövs. Jag har genom åren gått igenom såväl cancer som djupa depressioner och utbrändhet – alltihop saker som ställer tillvaron på sin spets under mer eller mindre lång tid. När jag först insjuknade i depression, pågick det under säkerligen ett halvår innan jag slutligen fick adekvat hjälp. Senaste gången jag gick in i en djup depression pratar vi också månader innan jag fick den hjälp jag behövde. Idag mår jag bra psykiskt men har fått mig en läxa att göra när det kommer till det där med psykiskt välmående. Jag vet vad jag ska göra för att må bra och hur jag ska bete mig för att inte falla tillbaka i en depression igen – vilket jag lovat mig själv att inte göra på nytt.
Men med min historia vet jag vad det innebär att inte må bra – oavsett om vi pratar fysiska eller psykiska åkommor. Jag har haft perioder då jag knappt kunnat gå, knappt kunnat sköta min personliga hygien, knappt kunnat jobba eller i övrigt ha en fungerande vardag. Och det där med att kunna äta korrekt och ordentligt har i somliga perioder inte heller varit särskilt prioriterat heller. Idag har jag en vardag som vilken person som helst – med mat, jobb, hygien och allt som vardagen ska innehålla. Sen ska tilläggas att somliga andra saker alltid har fungerat och det utan hjälp från andra – som ekonomi, kontakter med vård och myndigheter liksom umgänge med familj och vänner.

Jag har läst någonstans att depression räknas som en tämligen dödlig sjukdom eftersom ungefär 25 % av alla drabbade väljer att avsluta sina liv genom självmord. Jag har nog själv egentligen aldrig varit så illa däran att jag övervägt självmord, men jag har varit tillräckligt illa däran att faktiskt kunna ha en förståelse för dem som gör det valet. I min värld är självmord varken egoistiskt eller omoraliskt – jag tänker att om du verkligen ser döden som enda utvägen så måste du må fruktansvärt dåligt. Och jag tror faktiskt inte du bryr dig om ifall ditt sätt att ta dig själv av daga drabbar någon annan eller ej – så länge du själv når ditt mål. Om du sedan kastar dig framför ett tåg och det drabbar en lokförare och de personer som står på perrongen så är det ett svinn man får räkna med helt enkelt. Man mår helt enkel för dåligt för att se att andra drabbas och kan börja må dåligt av de val du själv gör. Och jag tycker det är ganska så uppenbart – tycker du att döden är det bästa alternativet, då är det mycket om sats ur spel i konsekvenstänk och empati. Du bryr dig förmodligen inte ens om ifall det är dina barn som hittar dig när du hängt dig i badrummet.
Så jag är ganska trött på alla som hävdar att självmord är egoistiskt och själviskt – själv hävdar jag att det inte är så det är fallet. Sen ska vi naturligtvis motarbeta alla former av självmord, eftersom varje sådant är ett misslyckande. Jag säger inte att det är fritt fram att ta sitt liv om det är vad man vill göra – det finns alltid bättre vägar att ta, bättre val att göra. Men grunden till självmord är en sjukdomsbild och inte egoism, det är allt jag säger. Och har man varit där i botten av psykiskt mående, så uppskattar man att må bra så otroligt mycket mer. Som det är och varit för min del – både psykiskt och fysiskt. Jag har lärt mig att ta hand om mig både på de fysiska och psykiska planet och att uppskatta alla små detaljer i livet. Som hur viktigt det är att vårda kontakterna med nära och kära, att inte starta bråk om skitsaker – liksom att faktiskt se till att försonas när det väl händer.

Det gäller med andra ord att hitta en balans mellan välmående, välbefinnande och allt annat som är viktigt i livet. För min del är det att göra så mycket som möjligt av det jag vill hinna med. Vi vet faktiskt inte om vi lever imorgon eller nästa vecka och måste därför ta tillvara på det mycket korta och nyckfulla liv vi har. Livet kan ta många vändningar, inte bara ta slut väldigt fort utan även komma med andra överraskningar – som at du hamnar i rullstol efter en olycka, plötsligt för förlorar synen eller drabbas av en kronisk och obotlig sjukdom som starkt påverkar ditt fortsatta leverne. Och sen är det förstås inte bara jobbet som är det viktiga, utan även vad du gör utanför jobbet. Där har jag hittat filmandet som jag ägnar mig mycket åt, men jag tycker också mycket om att resa, gå på restaurang, konserter och en lång rad andra saker. Så kalendern fylls inte bar at film och arbete utan även en och annan resa, ett och annat restaurang besök liksom en hel del konserter. Nu var det länge sedan jag var på konsert, men hoppas på att snart kunna hitta möjligheten att se någon artist jag gillar.
Och för att ha råd med dessa nöjen, gäller det förstås att jobba, jobba och åter jobba – både när det kommer till vanliga jobbet och till firman, som trots att det är en hobby ändå inbringar en del inkomster. Så där faller man tillbaka på det att det ska kännas meningsfullt att gå till jobbet, man ska inte bara jobba för att leva utan även leva för att jobba. Och tur är väl att vi där är olika när det kommer till vad som känns meningsfullt att jobba med för att få in sitt levebröd. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå och städa, flippa hamburgare på McDonald´s eller sitta i kassan på Ica år ut och år in till exempel. När jag blev arbetslös förra året, hade jag en kompis som tyckte att jag skulle börja köra buss i Stockholm – men jag var snabb med att tacka nej. Jag skulle ha hjärtinfarkt på nolltid om jag skulle framföra dessa enorma fordon i Stockholms täta rusningstrafik – allra min om jag hade ansvar för en massa människor ombord på bussen.