Internet kan som inget annat medium tillfredsställa behovet att snoka i saker som innerst inne inte rör någon

Jag har börjat gallra bland vilka grupper jag är med i på Facebook, det känns som att jag har ett visst behov av att göra det. Vissa grupper tar helt enkelt mer energi än de ger. Det började med en grupp där jag varit medlem i ganska många år, men ytterst sällan gjort några inlägg. Dock var min erfarenhet att administratörerna var ganska hårda i sina bedömningar när det kom till att plocka bor inlägg. Jag råkade flera gånger ut för att inlägg plockades bort och man ansåg att de bröt mot än den ena, än den andra regeln. Och så långt kan det visserligen vara frid och fröjd, det är klart att man ska följa gruppens regler – även om administratörerna kan vara mer eller mindre hårda i sina bedömningar. Men så lade jag för en tid sedan upp ett inlägg, som inom loppet av bara några minuter plockades bort. Jag formulerade då om inlägget så att det – enligt mig – följde den regel man ansåg att jag brutit emot. Även det inlägget plockades bort och vips tilldelades jag en varning. Då fick jag nog och lämnade gruppen. Och i samma veva bestämde jag mig för att börja gallra bland de grupper jag faktiskt är med i – grupper där jag länge tänkt att jag ska lämna, men av någon outgrundlig anledning dröjt mig kvar.
En annan grupp jag lämnat, är en grupp där jag inte varit med fullt lika länge, men ändock ett stort antal år. Men där har jag insett att administratören inte är riktigt klok på ren svenska. Hon hittade ständigt på nya regler, vilket gjorde det omöjligt för mig som medlem att veta vilka regler som gällde. De nya reglerna skrevs dock aldrig in i ”stadgarna”, vilket gjorde att inte ens administratören i slutändan kunde hålla koll på vilka regler som gällde. För jag kunde få en tillsägelse en gång för vissa saker, men gjorde jag samma sak igen så hände ändå ingenting. Vid ett annat tillfälle lade jag upp ett inlägg om hur jag blivit bemött av ett produktionsbolag i samband med en filminspelning, jag hade alltså blivit ganska illa bemött. Jag namngav aldrig produktionsbolaget, men för en insatt statist/filmarbetare gick det att förstå av inlägget vilket bolag det rörde sig om. Administratören var alltså tillräckligt insatt, klurade ut vilket bolag det rörde sig om – och ringde dit för att skälla ut dem å mina vägnar. Vilket gjorde att jag i min tur fick skit från produktionsbolaget för att ha ”hängt ut dem” på internet. Den gången sa jag faktiskt ifrån gentemot administratören, att jag aldrig bett om dennes eller någon annans hjälp. Då plockades mitt inlägg bort.

Jag kan ta att mina inlägg plockas bort, även om jag vissa gånger haft åsikter om anledningen till att så skett, hade jag ansett att det stridit emot gruppens regler hade jag aldrig lagt upp det från första början. Men när det börjar delas ut varningar för att jag försöker göra rätt, när administratörer helt missförstått sin roll som just administratörer – då får jag slutligen nog. Så nu har jag börjat gallra och lämnat grupper jag länge tänkt lämna. Det känns inte som en större förlust för min del, utan jag känner mig faktiskt snarare friare på det här viset. Och jag tror inte att gruppernas grundare direkt gråter blod för att jag lämnat grupperna heller. Medlemmar kommer och går hela tiden, inte minst i större grupper, så att jag lämnar är bara en i mängden av alla medlemmar som kommer och går.
Sen har vi förstås nästa så kallade regel som man ofta stöter på i olika grupper, inte minst på Facebook. Nämligen att man inte tillåts sprida länkar till bloggar – och jag kan för mitt liv inte förstå varför. Jag kan förstå att man inte får ”spamma” en grupp med massor av länkar, jag kan förstå att man inte får göra rena reklaminlägg för en blogg. Men när det är relevant att länka till en blogg, kan jag faktiskt inte förstå att man inte får gör det. Då är det bättre att vara hård vid godkännandet av inlägg och inte släppa igenom inlägg där länkningarna av någon anledning inte är relevanta. Jag brukar alltid läsa igenom reglerna för de grupper jag vill vara med i – men får man inte länka till en blogg, då går jag faktiskt inte med. Och det bara för att jag tycker att det är en så larvig regel.

Nu står nästa gallring på tur, nämligen vilka sociala medier jag faktiskt ska vara med i eller ej. Jag har redan gått ur Instagram, eftersom jag aldrig var särskilt aktiv där och bara tyckte att det kändes som ett onödigt slöseri med tid. Det mesta pekar på att även Twitter – eller X som det ju heter numera – står på tur. Och nu när jag har ett jobb, funderar jag över nyttan av att vara med på en plattform som LinkedIn. Jag har mer och mer börjat fundera över vad man lägger sin tid på – och det där med sociala medier känns det som att det tar alltför mycket tid ibland. Jag är inte särskilt aktiv på Twitter längre, utan twittrar ganska sparsamt trots allt. Och även på LinkedIn har min aktivitet gått ner ganska radikalt sedan jag började jobba igen och inte söker aktivt efter ett jobb längre. Det är inte omöjligt att jag med tiden minskar ner mina sociala medier enbart till Facebook och bloggen, det får liksom räcka. Ibland har jag faktiskt tänkt tanken att även lämna Facebook, eftersom jag tycker att det tar så mycket onödig tid.
Tänk vad mycket tid man lägger på att gå ut och kolla om man fått likes på sitt senaste inlägg – och besvikelsen över när ett inlägg inte arrenderar i tillräckligt många likes eller den diskussion man hoppats ska uppstå. Man kan givetvis välja hur aktiv man ska vara på Facebook – och alla andra sociala medier. Det är trots allt ett aktivt val man gör. Det roliga med Facebook är trots att kunna hålla lite kontakt med folk, att kunna följa gamla kolleger, klasskompisar och vänner och på så vis se vad det blivit av folk. Men visst tar det tid och inte minst energi att vara med i sociala medier, det går liksom inte att komma ifrån. Själv lägger jag ganska mycket tid, inte minst på Facebook och bloggen och ibland känns det som att man skulle kunna använda sin tid och energi på ett vettigare sätt.

Något annat som tar väldigt mycket energi, är alla de diskussioner som ständigt uppstår i olika sociala medier – där har vi liksom inga som helst undantag. Folk kan liksom inte hålla en vettig ton om man har olika åsikter i ett ämne. Jag har varit med om personer som jag trott varit någon form av vän, men som i sociala medier kan hålla en extremt brysk ton. På senare år har jag blivit allt hårdare med att man plockas bort från mina sociala medier om man inte kan bete sig. Kan du inte hålla en god ton i en diskussion, då får du heller inte vara min vän på Facebook – så enkelt är det bara. Och har du för vrickade åsikter får du heller inte vara min vän; år du rasistisk, trångsynt, kränkande – ja, då åker du ut. Det är den krassa verkligheten. Precis som i verkliga livet, utanför internet, väljer jag mina vänner med omsorg. Det är ingen mänsklig rättighet att vara min vän – däremot har du rätt till dina åsikter, hur vrickade de än må vara. Så passar vi inte ihop av någon anledning, då blir du inte kvar som min vän på Facebook, punkt slut.
Men detta och mycket annat vållar enormt ont blod hos många, som inte kan ta man inte får bete sig hur som helst och ändå förbli min vän. Det räcker att man har olika åsikter i en fråga, så kommer taggarna utåt och folk har svårt att hålla en vettig ton i en diskussion. Tar jag då bort vederbörande som vän bryter tredje världskriget ut. Och alla dessa diskussioner tar enormt mycket energi, energi som jag hellre lägger på andra mer konstruktiva ting. Men det tycks vara diskussioner man får ta, diskussioner man får leva med helt enkelt så länge man har sociala medier. Så man får välja att ha sociala medier med tillhörande diskussioner eller låta bli hela paketet.