Ge en man en fisk och han har mat för dagen – lär honom använda internet och han stör dig inte på flera veckor

Det är inte ofta det händer, men någon gång här och där får jag vänförfrågningar på Facebook från folk som jag inte känner, som jag aldrig har träffat eller ens pratat med – varken på internet eller i verkliga livet. Oftast är det folk som har hittat min blogg, följt den under en tid och därmed tycker att de ”känner” mig och gärna vill vara min vän på Facebook. Men jag är stenhård på den fronten, för att du ska bli min vän på Facebook, ska vi ha någon form av relation till varandra. Vi behöver kanske inte nödvändigtvis ha träffats på riktigt, för jo jag har vänner på Facebook som jag aldrig har träffat. Men det räcker inte att du följt min blogg, inte ens under flera års tid – du får fortfarande inte bli min vän på Facebook. En helt annan sak om du varit flitig att kommentera, om vi till och med skrivit till varandra, kommenterat varandras bloggar och så vidare – då har vi en relation till varandra. Men en plötsligt uppkommen vänförfrågan från en person jag inte vet vem det är, en sådan får alltid nobben utan några som helst undantag.
Senast häromdagen kom en vänförfrågan från en person som jag inte hade en aning om vem det var. Jag kollade profilen med bilder, information om yrke och hemort och allt – men kunde för mitt liv inte placera personen ifråga. Jag hade inte en aning om vem det var. För en stund frestades jag att skriva ett kort meddelande på Messenger och fråga vem vederbörande var, men jag valde att låta bli. Istället tog jag bara bort vänförfrågan och lät det hela bero. Jag har visserligen en helt öppen Facebooksida, som vem som helst kan läsa utan att vara min vän. Men jag vill ändå ha koll på vilka som finns på min vännerlista, jag vill kunna ”låsa” inlägg så att till exempel bara mina vänner kan se dem. Och då är det viktigt för mig att jag vet vilka som finns på den listan. Sedan ska man givetvis överlag vara försiktig med vad man lägger ut i sociala medier, jag själv är tämligen restriktiv med bilder och personliga uppgifter – och har blivit allt försiktigare med åren. Oavsett vem som kan läsa mina inlägg eller ej, så är det inte svårt att sprida något vidare som jag har lagt ut – i form av skärmdumpar och så vidare. Så det man inte vill att vem som helst ska få läsa eller se, det ska man helt enkelt inte lägga ut på internet i något forum överhuvudtaget.

Men det är långt ifrån alla som förstår mitt ställningstagande, som förstår att jag vill ha en relation till en person som jag lägger till på Facebook. Jag minns på den tiden jag ägnade mig åt internetdejting, då hände det att tjejer ville lägga till mig på Facebook efter att man chattat några gånger på till exempel Mötesplatsen. Och jag sa alltid nej, utan några som helst undantag. Först när man setts någon gång, eller möjligen chattat ett bra tag och fått en bra kontakt – då kan det bli aktuellt att bli vänner på Facebook. En tjej minns jag lite speciellt, hon ville lägga till mig efter att bara skrivit fram och tillbaka under någon timme. Jag sa nej och sa att jag ville vänta tills vi träffats för att se hur vi trivdes ihop. Då blev människan svartsjuk och började ifrågasätta om jag hade något att dölja, det slutade med att vi hade en ganska duktig diskussion kring ämnet via chatten. Jag tänker själv att man absolut kan fråga om någon vill bli vän på Facebook, men att bli svartsjuk på en potentiell dejt för att denne inte vill lägga till dig på Facebook – det är bara ett stort skämt (ursäkta mitt kategoriska ordval).
Jag tänker att vi alla har olika ”policys” kring vilka vi lägger till som vänner eller ej på Facebook. Jag har svårt att se att jag skulle bli svartsjuk för att någon inte ville lägga till mig – kanske skulle jag tycka att någon tar ett konstigt beslut, men svartsjuk skulle jag inte bli. Jag minns en annan tjej jag dejtade för en massa år sedan. Efter ett ganska stort antal dejter, när det hela började bli ganska seriöst, hittade jag henne på Facebook och skickade en vänförfrågan. Men hon ville avvakta med lägga till mig på Facebook, trots att det hela började bli ganska seriöst. Jag tyckte visserligen att det var lite konstigt, men kände ändå att jag ville respektera hennes ställningstagande. Och det är vad jag menar, att folk resonerar olika när det kommer att lägga till någon som vän – och det får man helt enkelt respektera.

Själv tycker jag att jag lagt ribban tämligen lågt och jag godkänner de allra flesta vänförfrågningar, så länge vi har någon form av relation till varandra – med några få undantag, när det kommer förfrågningar från totala främlingar. Men sen gäller även det omvända om man vill vara min vän på Facebook, nämligen att man kan bete sig. För bara för att jag lagt till dig som vän, innebär detta inte att du blir kvar i all evighet. Jag vill bli bemött med positiva energier när jag logga in i mina sociala medier – så sprider du rasism, hat, lögner eller annat trams, då förblir du inte min vän. Detsamma gäller om du inte kan bete dig i olika diskussioner. Vi kan gärna ha olika åsikter i en sakfråga, men man framför sin åsikter i god ton och på ett respektfullt sätt – kan du inte sköta en så enkel sak, då hör du inte hemma på min vännerlista.
Men det är inte alla som accepterar och kan ta en sådan sak heller. Man reagerar kanske inte med svartsjuka i det läget, men mer med ilska över att man tycker att jag ”kränker deras yttrandefrihet” och liknande konstiga påståenden. Tänk, vilka diskussioner jag haft med folk som jag plockat bort från mina listor, folk kan liksom inte riktigt ta det av någon märklig anledning. Själv kan jag tycka att det är tråkigt om någon plockar bort mig, men jag tar sällan diskussionen kring det. Vill man av någon anledning inte ha mig kvar som vän, så är det deras förlust – inte min.