allkonstnarenÄr det något jag med åren fått svårare och svårare för, så är det just det där fenomenet att prata i telefon. Jag kan tycka att det är riktigt jobbigt när man ska kontakta företag och det inte finns någon annan kontaktväg än att just ringa. Däremot blir jag överlycklig när jag hittar företag där man kan chatta med kundtjänst eller skicka mejl och få samma hjälp som per telefon. Jag föredrar faktiskt att mejla framför att ringa, även om det kan lite extra lång tid innan jag får hjälp.
Och tvingas man dessutom sitta i telefonkö för att få hjälp, då håller jag på att krevera. Vissa gånger kan det vara riktigt långa telefonköer och det kan formligen få mig att se rött. Jag brukar oftast koppla in mitt headset när jag ska ringa till företag, bara för att jag vet att jag kan bli sittande i kö. Många gånger har jag kunnat sitta vid datorn och pilla med en hel massa annat i väntan på att det ska bli min tur.
Praktexemplet var när vi flyttade för några månader sedan och jag skulle ordna med flytt av elabonnemang, bredband, TV och en rad andra saker som behöver ordnas inför en flytt. I ungefär samma veva blev jag sjukskriven och behövde komma i kontakt med Försäkringskassan och en rad andra myndigheter i olika ärenden. Jag vet inte hur många timmar jag la på att sitta i telefonkö till olika företag och myndigheter. Men vissa dagar gjorde jag bokstavligen ingenting annat än att sitta i telefon – mitt telefonhat till trots.
Jag är verkligen sjukt imponerad av folk som jobbar med att prata i telefon på olika sätt år ut och år in – och som faktiskt verkar trivas med deet. Jobba på ställen som kundtjänster, ledningscentraler, telefonväxlar och så vidare – och dessutom trivas med det – är i min värld sjukt imponerande. Jag har haft sådana jobb själv och det har verkligen inte varit min grej att sitta i telefon åtta till tio timmar per dygn.
Sen är det visserligen en viss skillnad i att ha telefonen som arbetsredskap och att prata i telefon rent privat. Jag kände inte alls samma agg emot att prata i telefon när jag gjorde det på jobbet som jag gör privat. På jobbet kändes det ändå helt okej, medan jag undviker det i det längsta när jag är hemma.
Med dagens teknik är det trots allt relativt lätt att undvika prata i telefon vid ganska många tillfällen. Många företag och myndigheter erbjuder att man kan chatta eller mejla med deras kundtjänst, vilket jag tycker är superskönt. Och jag föredrar oftast att skicka sms till folk istället för att ringa, framförallt om det bara är något enkelt man ska framföra, som inte kräver ett samtal.
Jag brukar ibland få höra att jag ringer alldeles för sällan till folk och det är säkert sant. Visst ringer jag nära och kära ibland, men det skulle säkert kunna vara oftare.
Jag skulle inte säga att jag har telefonfobi, men jag gillar av någon mystisk anledning inte riktigt att prata i telefon. Jag skriver hellre än jag pratar, det är en sak som är säker. Hellre sms än ett telefonsamtal om det funkar. Sen är det inte så att jag låter bli att svara när det ringer. För svarar gör jag alltid om jag har möjlighet att prata. Sen kan det hända att jag inte svarar för att jag helt enkelt inte kan prata, men då ringer jag alltid upp så fort jag kan.
