Lättsinne är tungsinne utblandat med vatten

Tro det eller ej, men SJ beviljade att jag skulle få igen pengar för min resa hem från Köpenhamn härom veckan, då tåget var över en timme försenat. Det gick till att börja med mycket fortare än jag trodde att det skulle göra. När jag anmälde till SJ att jag ville ha pengar tillbaka, pratade man om 30 dagars handläggningstid, det vill säga ungefär en månad. Så jag var inställd på att få vänta länge på att eventuellt få några pengar tillbaka för den strulande tågresan. Och jag hade i ärlighetens namn knappt några förhoppningar om att ens få igen några pengar efter det sena tåget. Men jodå, häromdagen kom ett mejl från SJ att man ersätter halva kostnaden för min hemresa – följt av att man swishade över pengarna till mitt konto. Och jag får säga att jag både är överraskad och hyfsat nöjd med vad SJ kommit fram till. Av princip tycker jag att jag ska få igen pengar för resan eftersom tåget trots allt var över en timme försenat. Sen kan man alltid diskutera summan, så är det ju.
Men jag misstänker att man från SJ:s sida är rädd om sina resenärer med tanke på den dåliga publicitet man ofta får med försenade tåg och strulande tågresor. Så man vill säkerligen behålla de få resenärer man ändå har kan jag tänka mig. Och vill de att man ska komma tillbaka efter en strulig tågresa, då gäller det att snabbt betala tillbaka de pengar man har rätt till. Annars förlorar man förmodligen snabbt resenärer, som istället väljer andra färdsätt. Så det gäller för SJ att hålla en viss nivå på sin service, även när det är förseningar.

Däremot väntar jag fortfarande på betalningen för mina uppdrag i Köpenhamn. Jag har verkligen legat på och tjatat om pengarna, det rör sig trots allt om närmare 5.000 kronor för två dagars arbete. Jag har lämnat de uppgifter som behövs för att göra en överföring från utlandet, men inga pengar har kommit. Jag har tjatat på och mejlat med den kontakt jag har på produktionsbolaget – och enligt henne ska överföringen vara gjord, men det kan ta några dagar när det är pengaöverföringar mellan olika länder. Men dagarna tickar på och inga pengar kommer, vilket är oerhört frustrerande. Jag har inga direkta marginaler för ögonblicket när det kommer till det ekonomiska och behöver verkligen de pengar jag kan tjäna in – och helst i rätt tid också. Om felet ligger hos produktionsbolaget eller någon bank vet jag inte, men någonstans tycks det ha blivit galet eftersom pengarna inte kommit fram som de ska. Trots upprepade påtryckningar ifrån min sida.
Till viss del har jag märkt av den danska mentaliteten när jag haft med det danska produktionsbolaget att göra. Det är lite av en mañanamentalitet som vi inte har i Sverige, men som kan kännas igen från länder i Sydeuropa och en del andra länder. De kan vara charmigt i vissa avseenden, men inte när det kommer till att utbetalningen av lönen blir försenad. Jag vill gärna ha betalt i tid, oavsett i vilket land inspelningen har ägt rum. Att det sen kan bli enstaka fel här och där köper jag, men visst borde man ha lite bättre koll på sina löneutbetalningar. Man lovade en första utbetalning i månadsskiftet september/oktober, men så har alltså inte skett. Sen har man lovat att utbetalningen ska ske under oktober och man har skjutit upp utbetalningen gång på gång. Nackdelen är att filmbolaget huserar just i ett annat land, annars hade jag med tiden kunnat gå till Kronofogden för att få betalt. Men det blir lite svårt när det är utomlands.

I övrigt flyter hösten på i en rasande fart, jag håller ett tempo jag i normala fall inte skulle klara så här på höstkanten. Vissa år brukar jag drabbas av djupa höstdepressioner och inte alls vara särskilt pigg, men det hänger också mycket ihop med vad vi får för höstväder. Är det grått, trist och själsdödande så har jag svårt att hålla mig ovanför ytan rent måendemässigt. Men så har det inte varit i år, då jag hållit mig väl över ytan och mått förträffligt bra. Säkerligen har det varit en kombination av bra höstväder och att jag börjat mitt nya jobb, där jag trivs oerhört bra. Till det har jag kunnat ägna mig åt att filma och sköta min firma i princip i den utsträckning jag har önskat. Så hösten har varit bra hitintills, vilket känns väldigt upplyftande. För jag tycker egentligen väldigt mycket om hösten, bara den är fin och bjuder på vackert höstväder. Då tycker jag i så fall att januari och februari är jobbigare, då det bara är mörkt, kallt och långt till något att se fram emot. September kan fortfarande vara varmt och fint, oktober kan så sakteliga börja se fram emot julen och i november börjar julförberedelserna på allvar. Man har liksom något att se fram emot under höstens gång, medan januari bara är kall, mörk och trist.
Så egentligen borde man ju ha januaridepressioner istället känns det som, men så är inte fallet för min del. Trots att jag tycker om hösten, men har desto svårare för månader som januari och februari. Men naturen är lite nyckfull ibland och inte helt rationell, det borde man ha lärt sig vi det här laget. Det är först framåt mars månad som man börjar känna av någon form av vår, så mellan nyår och mars har man liksom inte mycket att se fram emot – det är kallt, mörkt, grått och man har dåligt med pengar efter jul och nyår. Vad är då mest rimligt egentligen? 😜

Jag stretar vidare med mina ryskastudier och har gjort de inlämningsuppgifter som förväntas av mig för att jag ska få mina betyg i slutet av terminen. Dock har jag inga förhoppningar om några toppbetyg eftersom jag hamnat en aning efter med allt. Jag har ju som sagt fått jobba väsentligt mycket mer än jag vågat räkna med denna termin, vilket tagit väldigt mycket tid ifrån studierna. Det är bra för det ekonomiska, men sämre för allt annat man vill att tiden skall räcka till. Dock ligger jag nu mer eller mindre på heltid i arbetstid, vilket ju faktiskt är bra rent inkomstmässigt – och jag klagar inte heller, jag behöver alla inkomster jag kan få som ekonomin ser ut just nu. Men att det är svårt att få tiden att räcka till, det tänker jag inte neka till. Jag jobbar, pluggar och har dessutom firman som ska hinnas med – vilket i nuläget sammantaget är långt mer än heltid. Samtidigt är det saker jag tycker är roliga, så det gör å andra sidan inte så mycket att det blir ett fullspäckat schema.
Det har sedan visat sig att om jag vill fortsätta plugga ryska, så måste jag läsa rysk kultur- och idéhistoria, den kurs jag hoppade av tidigare i höst. Och målsättningen är att ja ska fortsätta, så jag får helt enkelt ta tag i att läsa denna kurs någon gång framöver, vare sig jag vill det eller ej. Det var ingen plåga att läsa kursen, men jag tyckte det var aningen för flummigt för min smak och jag valde därför att hoppa av. Men krävs det att jag läser kursen för mina fortsatta ryskastudier, då får det helt enkelt bli så. Det är trots allt bara tio högskolepoäng och jag tror mig kunna ta igenom kursen om jag bara bestämde mig för det. Så får nästa höst, om jag tar tag i det då – allt beroende på hur min arbetssituation ser ut.

Man har nu utlyst en fast tjänst på heltid på jobbet med tillträde så snart som möjligt. Det är snabba puckar och vi får väl se vem som får tjänsten, jag vet att vi är flera som är intresserade av den – plus att det naturligtvis kommer vara en och annan extern sökande också. Jag har givetvis slängt in en ansökan, sen får man se vad framtiden bär med sig. Innerst inne hoppas jag förstås på att få tjänsten, men hur mina chanser ser ut vågar jag inte spekulera i. Jag vet att det finns personer med längre anställningstid på timvikariat än mig som förmodligen kommer att söka. Så nej, några spekulationer ger jag mig inte in på utan låter rekryteringsprocessen ha sin gång. Jag misstänker att jag kommer kunna bli kvar som timvikarie, vilket ju trots allt har sina fördelar också. Man är friare som timvikarie, samtidigt som tillvaron ju blir lite osäkrare rent ekonomiskt. Hade man varit garanterad mer eller mindre heltid, då hade situationen varit en helt annan – men den garantin har man inte alltid som timanställd, åtminstone inte jag på den anställning jag har för ögonblicket.
Jag känner i vilket fall att jag vill vara kvar där jag är just nu, oavsett anställningsform. Så även om jag blir kvar på mitt timvikariat, kommer jag bita mig kvar så länge jag bara kan – och hoppas på fler vakanser med tiden som jag kan söka. Under tiden kan jag ju ägna mig åt min firma, studera och göra annat som tiden (förhoppningsvis) tillåter när man är timanställd.

Jag inser dock att jag måste vänja mig om med vissa saker när jag nu är timanställd – inte minst när det kommer till att faktiskt vara nåbar så mycket det bara går. Som jag resonerat hittills, har jag till exempel slagit av ljudet på telefonen när jag jobbat natt – eftersom jag vet att telefonen har en tendens att ringa på dagtid och jag då helst vill sova efter ett nattpass. Detta har dock gjort att jag missat samtal från jobbet och därmed gått miste om arbetspass, vilket inte alltid känns så kul eftersom jag behöver pengarna. Visserligen har jag inte betalt för att hålla jour dygnet runt, men samtidigt har jag inte riktigt råd att gå miste om arbetspass heller – så jag måste hålla mig nåbar mer än jag gjort hitintills. Jag får nog finna mig i att bli störd av andra telefonsamtal mot att jag faktiskt får de arbetspass jag behöver för att få ekonomin ska gå runt. Det får ge lite förstörd sömn vissa dagar efter att jag jobbat natt helt enkelt.
Sen finns det alltid tillfällen då man inte kan vara nåbar och helt enkelt måste ha telefonen avslagen. På filminspelningar får man exempelvis inte ha ljudet på på telefonen, vilket jag måste respektera. Å andra sidan har jag nästan alltid koll på inkommande sms när jag är vaken, så det funkar förstås att hålla kolla på telefonen i den utsträckning jag kan.