Livet är ett spel så spela det bra!

Vecka 41 lider emot sitt slut och man kan lägga ytterligare en höstvecka till handlingarna. Jag inledde veckan med att göra mina tre första nattpass i skarp drift på jobbet – visserligen med handledare, men ändå. Det var tufft, svårt och intensivt, men gick ändå oväntat bra kändes det som. Det är otroligt många moment att hålla reda på, avsevärt mycket mer än jag tror att jag räknade med när jag började som trafikledare för sex veckor sedan. Det är alltid mycket att ta in när man är ny på ett jobb, men hur mycket det är kan variera förstås – allt beroende på vad det är för jobb och man jobbat med något liknande tidigare.
Men vi har blivit oerhört bra omhändertagna, som kommit nya denna omgång. Bra lärare, bra handledare och bra upplägg på utbildningen. Allt inleddes med teori för att ha en grund att stå på, sedan har vi några månaders praktik innan vi förväntas stå på egna ben. Och det känns kul att vara igång med praktiken och faktiskt få omsätta de teoretiska kunskaperna i praktiken. Nu börjar en hel del av av pusselbitarna liksom falla på plats och det känns roligt att sitta i skarp drift och få vara med ”på riktigt”.
Jag får redan nu en smak av de luftiga schema man lagt och har fyra dagars ledigt denna vecka. Det känns verkligen oerhört lyxigt att ha så mycket ledigt som schemat innebär och det ger ju bra möjligheter till en givande och fantastisk fritid. Och då har jag ändå inte haft någon av alla de långledigheter man har ännu!

Annars har veckan flutit på i ganska lugnt mak med inte alltför stora utsvävningar. Jag har haft en del småärenden att uträtta, så det har blivit en och annan vända på stan både fredag och lördag. Ett armband som jag tycker mycket om har gått sönder och jag har letat rätt på en guldsmed som kan laga det – vilket till en början inte var det allra lättaste. Vissa guldsmeder jobbar bara i guld och silver, så det där att få ett oäkta armband var inte det lättaste. Men till sist lyckades jag och nu väntar jag bara på att det hela ska bli klart inom några dagar.
Det är just detta som är så skönt med att jobba skift, det känns som att man utnyttjar dygnets timmar och veckans dagar mer än när man jobbar kontorstider. Jag upplever att det är lättare att få tid till andra saker än när jobbar måndag till fredag. Man hinner liksom aldrig med något annat än att jobba, äta och sova när man har kontorstider att anpassa sig till – det är ju knappt att man hinner förbi gymmet under veckorna känns det som. Men med ett bra schema, är det lätt att ha en bra fritid när man jobbar skift. Dessutom har man regelbundna sovmorgnar och en hel del långledigheter vilket gör att åtminstone jag själv känner mig mer utvilad än när jag jobbar kontorstider. Mer tid och mer utvilad, det kan väl inte bli bättre, eller hur?!
Sen är det så skönt att inte behöva gå på stan och uträtta ärenden när ”alla andra” gör det. Det är så skönt att slippa vara i farten i rusningen och trängas och armbåga sig fram för att alls ha en chans att ta sig någonstans. Det är lättare att få läkartider, tandläkartider och besöka myndigheter när man behöver. Det är lättare att få tid till att uträtta ärenden på stan och att gå till gymmet. Ja, listan kan göra lång på hur mycket lättare tillvaron blir. Åtminstone om man frågar mig, jag vet att inte alla håller med mig utan att många föredrar kontorstider.

Imorgon är det dags för nästa magnetröntgen och det är ju alltid en viss anspänning kring dessa undersökningar. Dels tycker jag inte om att trängas in i dessa varma och mullrande maskiner under närmare en timmes tid. För alla som inte gjort en magnetröntgen, så ska man alltså ligga så stilla det bara går under undersökningens gång. Och det funkar väl om det inte tar så lång tid, men för min del brukar man oftast röntga hela ryggraden – och då tar det uppåt en timme. Britsen man ligger på är hård, det blir varmt och det låter öronbedövande högt från maskinen. Visserligen brukar man få lyssna på radio under undersökningens gång och det lättar väl upp stämningen en liten aning, men inte tillräckligt för att det ska bli uthärdligt.
Sedan är det ju alltid en viss anspänning kring vad undersökningen faktiskt ska visa i slutändan. Jag hann ju vaggas in i ett visst lugn när de inte visade något under flera år – fram tills man för ett par år sedan hittade några cellförändringar och det återigen var dags att underkasta sig vård och en längre sjukskrivning. Och efter det, är det givetvis en ännu större anspänning att gå på dessa undersökningar – när man trots allt vet att de kan visa något som inte är önskvärt. Nu vet jag visserligen att risken inte är särskilt stor, att jag med största sannolikhet inte har några cellförändringar. Men man vet ju aldrig – och det är just det som blir en anspänning.

Sakta men säkert börjar det ge lite, lite effekt att jag tänker på vad och hur mycket jag äter. Plötsligt är det inte fullt lika ångestladdat att ställa sig på vågen längre, utan snarare lite spännande för att se hur det går. Vid det här laget har jag gått ner ett par kilo i alla fall, vilket ju är ett steg i rätt riktning. Jag har fortfarande en bra bit kvar för att nå mitt mål, men även en lång resa börjar med ett steg som man ju brukar säga. 😜
Jag har kollat med vårdcentralen om det går att byta medicinen jag fått utskriven, men den medicin jag önskade få ges i nuläget bara till diabetiker – så där gick jag liksom bet direkt. Jag har liksom inga planer på att få diabetes bara för att gå ner i vikt om man säger så… Så jag tar den medicin jag fått utskriven och hoppas på att den kommer att hjälpa. Vad den gör är att den påverkar tarmen så att den inte tar upp fett i samma utsträckning som vanligt. Och det är ju en bra effekt det med. Den medicin jag funderade på att byta till dämpar hungerkänslorna, vilket jag tänkte var en bättre väg att gå. Men det var ju uppenbarligen inget alternativ eftersom jag då inte har diabetes.
Nu har jag varit ett par gånger hos en dietist och fått lite handfasta råd om hur man ska tänka kring en viktnedgång. Vi har fått sätt sätta upp mål, ska kartlägga vår måltider och träningsvanor och tänka på vad och hur mycket vi stoppar i oss. Nu gäller det bara att faktiskt göra det också och att hålla i och hålla ut – vilket inte alltid är det allra lättaste.
Målet är givetvis att gå ner så mycket som möjligt i vikt, just för att må bättre och orka mer. Jag har alltmer börjat känna av avigsidorna med att väga lite för mycket; jag blir trött i ryggen, har ont här och där och har problem med knän och höfter. Sen finns det ju alltid vissa risker med övervikt, som risken för hjärt- och kärlsjukdomar liksom diabetes. Så det finns ju bara fördelar med att gå ner i vikt om man väger lite för mycket.