Man lär sig skriva genom att skriva

Under de gångna tre månaderna har jag haft gott om tid att ägna mig åt bloggen, vilket i sig är väldigt roligt. Jag har kunnat lägga ut inlägg varje dag, vilket man oftast inte hinner med om man jobbar och ska hinna med allt som ett jobb innebär i tid och energi. Eftersom jag ändå ägnar en hel del tid på internet som arbetssökande, blir det också en hel del tid som går till att blogga. Och jag nyttjar febrilt bloggverktygets funktion att fördatera inlägg – i skrivande stund har jag inte mindre än sju inlägg fördaterade för publicering. Jag har helt lagt om strategin för att blogga och ägnar mycket tid åt att publicera, slipa och skriva på mina inlägg. Ofta har jag flera inlägg på gång samtidigt och hoppar emellan dem när jag sitter och skriver. Allteftersom idéer och uppslag för inlägg ploppar upp, påbörjar jag ett inlägg men skriver inte nödvändigtvis färdigt det på en gång. Istället skriver jag så långt inspirationen räcker, hoppar över till ett annat inlägg att slipa på och går sedan tillbaka till det gamla inlägget.
Det märkliga är att jag har långt mycket inspiration just nu än jag någonsin haft när det kommer till bloggen. Ofta brukar jag säga att jag behöver ta mig till sommarstugan långt ute i Söderhamns skärgård för att ha som allra bäst inspiration. Men att gå hemma ger också en hel del inspiration och jag har hur många idéer, åsikter och infallsvinklar som helst som jag vill dela med mig av. Jag lusläser tidningarna varje dag i jakt på inspiration och hittar den vägen en hel del jag själv vill skriva om. Men vardagen som arbetssökande ger en hel del inspiration och energi att ägna sig åt att skriva, hur konstigt det än kan verka. Vardagen som arbetssökande är inte särskilt rafflande direkt, så det borde inte hända så mycket varje dag att det borde kunna fylla en blogg. Men inspirationen har inte varit bättre på många år än vad den är just nu.

För min del är bloggen i första hand en stimulerande hobby, det är ingenting jag tjänar några stora summor pengar på direkt. Men några kronor blir det på reklamen som visas på bloggen liksom ett och annat sponsrat inlägg, även om det inte blir särskilt många sådana. Jag har börjat hitta vägar att gå för att hitta ut till så många läsare och följare som möjligt, det är en svår balansgång många gånger. Det gäller att inte ”spamma” bloggen med inlägg, utan att låta kvalité gå före kvantitet till exempel. Även om besökssiffrorna ökat markant under de gångna månaderna, så har jag inte direkt någon fruktansvärt hög besöksstatistik. Men det är ändå roligt att nå ut till så pass många som jag gör, att väcka reaktioner och skapa diskussioner kring de ämnen jag tar upp. Sedan jag för några månader sedan offentliggjorde att jag slutat på Trafikverket, har jag fått många nya följare som verkar vilja följa min jakt på nästa jobb och att så småningom vara tillbaka på arbetsmarknaden igen. Det är roligt att se besökssiffrorna stiga och att de faktiskt håller sig på en lite högre nivå än tidigare. Inte minst med tanke på hur mycket tid jag lägger ner på bloggen.
Nu hoppas jag förstås på att hitta en arbetsplats där det godtas att man har en blogg vid sidan av sitt arbete. Jag har faktiskt lite svårt att förstå min tidigare chefs inställning till att man som medarbetare har en blogg – i slutändan kan jag faktiskt inte se skillnaden mellan en blogg och ett väldigt aktivt Facebookkonto. Man kan vara minst lika obekväm, sårbar, utlämnande eller blottande via Facebook, Twitter eller Instagram som på en blogg. Så vad är då skillnaden egentligen?

Just nu har jag dessutom en tillvaro då jag inte har särskilt mycket hänsyn att ta när det kommer till vilka ämnen jag tar upp. Jag har inget arbete som gör att vissa ämnen kan vara känsliga och kan skriva om precis vad jag vill så länge jag håller mig inom lagens ramar. För jag är verkligen noggrann med vad jag tar upp när jag är i arbete, det ska absolut påpekas. I många yrken är det viktigt att ta hänsyn till vad man skriver om – allra minst är det viktigt att inte diskutera sitt arbete i någon som helst utsträckning. Och det är verkligen en av mina principer när det kommer till vilka ämnen jag tar upp på bloggen; jag diskuterar aldrig mitt arbete under några som helst omständigheter. På sin höjd kan jag kommentera saker som att det ”äntligen är fredag” eller ”gud vad skönt, nu är jag långledig” – men det är också det närmsta jag kommer vad gäller att kommentera mitt arbete.
Jag följer ju själv en del bloggar och blir ibland nästan förfärade över hur somliga bloggare kan hänga ut arbetsplatser. Även om jag aldrig sett inlägg där man hängt ut kolleger med namn, så har jag sprungit på inlägg där man som kollega till bloggaren mycket väl kan räkna ut vem inlägget handlar om. Och sådant ska man absolut passa sig för som bloggare av massor av anledningar. Man kan hamna i väldigt tråkiga situationer om man skriver alltför utlämnande inlägg om sitt arbete, oavsett om det är på en blogg, Facebook eller andra sociala medier.

Förutom mitt arbete, så finns det en del annat jag absolut inte diskuterar på bloggen. Jag lägger till exempel inte ut bilder på eller information om personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till detta. Det gäller även släkt och vänner, som jag inte under några som helst omständigheter diskuterar i några inlägg. Sen kan jag visserligen göra enstaka undantag, men dessa undantag är väldigt få och det är ytterst sällan jag tillämpar dem. Ni som följt min blogg ett tag har säkerligen räknat ut att jag är sambo, men längre än så diskuterar jag inte min relationsstatus på internet. Går man in på min Facebooksida, framgår inte ens vilken relationsstatus jag har. Så nej, jag lägger inte ut något om någon som inte själv gått med på att jag gör det. Och det är av hänsyn till vederbörande, ingenting annat. Visserligen är det säkerligen oftast okej att jag skriver att jag hälsat på min mamma, tagit en öl med pappa eller gått ut och ätit middag med sambon. Men rätt som det är skriver jag något som på ett eller annat vis kan ställa till det för någon, eller något som kan falla inom ramen för förtal. Och därför låter jag helt och hållet bli att lägga ut något om nära och kära – eller någon annan för den delen.
Det är inte alla som godtagit detta av någon märklig anledning utan jag har förr tillbaka haft diskussioner med vissa dejter till exempel om varför de inte nämns på min blogg. För min del är det så självklart att jag inte hänger ut folk på internet i princip oavsett sammanhang, men somliga verkar vilja att jag ska omnämna dem i olika sammanhang. Men jag står på mig och skriver inget som går att härröra till någon annan person.

Med åren har jag blivit alltmer mån om mitt privatliv och har gått från att vara groteskt ärlig i mina inlägg till att vara mer restriktiv med vad jag lägger ut även om mig själv, mitt välmående och min vardag. När jag började blogga, lade jag ut oerhört mycket om mitt mående och höll inte tillbaka med några detaljer om mitt privatliv. Det var i princip bara mitt sexliv jag höll för mig själv. Numera är jag långt mer privat i mina inlägg och väljer med omsorg vilka detaljer från mitt privatliv som jag ska lägga ut. Man ska ju alltid tänka på att vem som helst kan läsa inläggen, alltifrån familj och vänner till nuvarande och/eller potentiella arbetsgivare. Och då kanske vad som helst om mig som person inte ska figurera i helt öppna blogginlägg.