Någon jag trodde var min vän

Det känns ibland som att jag väljer helt fel personer att bli mina vänner, jag har liksom en tendens att hitta vänner som senare helt bryter kontakten helt utan vidare anledning. Det har hänt flera gånger och man borde kanske kunna ana ett mönster någonstans, men det gör jag faktiskt inte.
Första händelsen var för flera år sedan, medan jag fortfarande kvar i min förortstvåa i Upplands Väsby. Jag umgicks då ganska flitigt med M – som vi kan kalla honom. Vi reste ihop, åkte på festivaler ihop, gick ut mycket tillsammans och så vidare – vi umgicks helt enkelt väldigt regelbundet och gjorde väldigt mycket ihop. Så en fredagseftermiddag ringde M och frågade om jag ville hitta på något samma kväll. Jag hade inget inplanerat och tackade ja. M skulle jobba och visste inte riktigt när han skulle komma ifrån jobbet, men vi kom överens om att han skulle höra av sig när han visste mer så skulle vi bestämma något.
Timmarna gick och när han vid sextiden inte hört av sig, ringde jag bara gör att kolla läget. Detta för att jag minst en timmes resväg in till stan och gärna ville ha lite framförhållning. Men jag fick inget svar. Jag reflekterade inte mycket över det, utan tänkte att han fortfarande var kvar på jobbet och inte kunde prata.
Det gick ett par timmar till och M hade fortfarande inte hört av sig – och jag började bli fundersam. Eftersom vi även var tidigare kolleger på samma arbetsplats, visste jag det var ytterst ovanligt att man jobbade längre än till sjutiden på kvällen. Så jag ringde igen för att kolla läget, men kom bara till mobilsvaret. Jag lämnade nu ett meddelande och frågade om vi skulle hitta på något eller om det dykt upp något annat för honom. Jag bad honom samtidigt att ringa upp mig, vilket han inte gjorde.
Vid halv tio gör jag ett sista försök att ringa, men kommer även denna gång till mobilsvaret. Denna gång var jag lite irriterad, jag tyckte han kunde ha hört av sig om han ändrat sig eller om något hade dykt upp så han inte kunde gå ut. Jag lämnar ett meddelande i stil med ”Jag antar att det inte blir något ikväll, men du kunde väl åtminstone ha ringt eller sms:at”.
Dagen efter tänker jag tanken att något hade kunnat hänt, det kunde ha varit så att något väldigt viktigt dykt upp och han helt enkelt inte haft möjlighet att höra av sig. Så jag slår en pling igen för att faktiskt fråga om så var fallet. Men även då kommer jag bara till mobilsvaret. Jag pratar in ett meddelande där jag faktiskt frågar vad som hänt och ber honom ringa upp. Efter det samtalet ansåg jag att bollen låg hos honom, att det var hans ansvar att höra av sig om han ville ha en fortsatt kontakt.
Men tiden gick och M hörde aldrig av sig igen. Det har nu gått slängarna runt 18 år och samtalet har fortfarande inte kommit. Första tiden tänkte jag att kunde ringa ett par månader senare, bara han hade en bra förklaring. Men inte ens det gjorde han. Jag undrar fortfarande vad som hände den där kvällen? Hade det dykt upp något som gjorde att han inte kunde höra av sig? Eller hade han helt enkelt ändrat sig och vågade inte säga som det var? Något av det måste det ju ha varit…

Sen har vi N, som jag lärde känna ungefär samtidigt som M. Även jag och N umgicks ganska frekvent, hjälpte varandra med olika saker när det behövdes, som att flytta, flyttstäda, låna ut bil till varandra när det behövdes och så vidare. På den tiden var vi singlar båda två och peppade varandra när internetdejtingen började komma, i jakten på den perfekta kärleken.
Det bar sig inte bättre än att N var den som först träffade en tjej där det blev riktigt seriöst. Ganska snart började han ta avstånd från mig, ville inte ses, knappt höras. Och ganska snart sa han mer eller mindre rent ut att han inte ville umgås med mig mer eftersom jag fortfarande var singel.
Jag blev givetvis helt ställd. Vi hade umgåtts ganska intensivt under många år och jag trodde inte att ett kärleksförhållande skulle komma emellan oss. Jag utgick till en början ifrån att jag misstolkat honom och fortsatte att ibland höra av mig. Men responsen var väldigt sparsam och tiden gick. Efter några månader offentliggjordes på Facebook att N blivit pappa, något jag kände att han kanske borde berättat redan tidigare med tanke på hur nära vänner vi varit. Jag utgick då ifrån att han inte längre ville ha mig som en del i sin tillvaro och tog helt enkelt bort honom på Facebook.
Åren gick och plötsligt började han höra av sig igen. Då hade relationen tagit slut och plötsligt fanns det tydligen plats för mig igen. Jag gjorde då klart att denna gång av inte jag intresserad av någon fortsatt vänskap, eftersom jag var så lätt att dumpa så fort ett kjolstyg dök upp i närheten.

För sisådär 17-18 år sedan lärde jag känna en tjej som bodde i Stockholmsområdet, låt oss kalla henne C. Det fanns till en början ett ömsesidigt intresse för att vara mer än vänner, men vi insåg ganska snart att vi skulle vara just vänner och ingenting annat. Vi umgicks ganska flitigt och kom allt närmare varandra. Snart träffade hon en kille och dejtade på mitt på håll. Genom åren hade vi många, långa samtal om killar och tjejer vi träffat, om strulande sexliv, dålig ekonomi, vi grät på varandras axlar och lånade ut pengar till varandra när någon hade det svårt ekonomiskt.
C:s kille var från västkusten och bestämde sig så småningom för att han ville flytta tillbaka dit – och C valde att flytta med för kärlekens skull. Inget konstigt i det, sådant händer hela tiden. Men vi bibehöll kontakten, framförallt per telefon. C hörde av sig när hon var i Stockholm – eftersom hon hade släkt här – och vi kunde ses över en öl eller en fika. Och jag var ett par gånger ner och hälsade på på västkusten.
Men så hände plötsligt något konstigt. Jag började märka ett avståndstagande, det fanns inte längre samma vilja från C:s sida att ha kontakt. Hon sa inget rent ut, men jag kände henne tillräckligt väl för att märka av förändringen i hennes sätt förhålla sig till mig. Samtalen kom allt glesare och var allt kortare.
Så blev jag sjuk i cancer för åtta år sedan och offentliggjorde så småningom sjukdomen på Facebook. Många av mina Facebookvänner kommenterade det hela och skickade de mest rörande lyckönskningar. Men inte C. Från henne kom en enda rad, en enda mening: Hoppas allt blir bra. Inte mer än så, vilket var väldigt olikt henne.
Medan jag under min sjukdomstid fick sms och telefonsamtal från de mest oväntade personer – det var exflickvänner, klasskompisar jag inte träffat på 20 år och avlägsna släktingar som hörde av sig med samtal eller sms – så hörde jag efter mitt första offentliggörande av sjukdomen inte ett pip från C. Inte ens ett sms där hon frågade hur jag mådde eller hur det gick, inte ens en like eller en kommentar på saker jag lade ut i sociala medier kring min sjukdom.
Och ett tag senare inser jag att hon helt enkelt blockerat mig på Facebook. Vi hade inte blivit osams, aldrig grälat eller haft minsta meningsskiljaktigheter, så jag kunde inte se någon som helst rimlig förklaring till C plötsligt inte tyckte vi skulle fortsätta vara vänner.
Jag bestämde mig rätt snabbt för att inte rådda mer i det hela. Det var tråkigt att hon inte längre ville höras, men jag bestämde mig för att respektera det hela och inte kontakta henne, eftersom hon uppenbarligen inte ville det.

Så ibland undrar jag om jag helt enkelt dras till fel personer, eftersom vissa tar sig sådana friheter när det kommer till vår vänskap. Ingen av dessa tre personer har jag varit osams med, ingen har sagt något om att de tycker jag har betett mig illa eller att jag på något sätt har sårat dem. Så alla gångerna har det kommit som en total chock att man velat bryta vänskapen – efter flera år som nära vänner.