När man talar om trollen är det dags att hålla tyst

I måndags var det så dags igen för magnetröntgen. Jag gillar verkligen inte dessa undersökningar, framförallt inte att tvingas ligga still i dessa väsnande apparater i bortåt en timme. Alla som någon gång underkastat sig en magnetröntgen, vet att man ska ligga helt stilla under undersökningens gång. Man får inte ändra ställning eller göra några häftiga rörelser. Vilket ju funkar om man ligger där någon kvart till tjugo minuter. Men mina undersökningar brukar ta runt en timme – och det blir något helt annat. Det blir varmt och det slår aldrig fel att börjar klia både här och där när man inte får röra på sig för att klia sig.
När man sedan genomlidit hela undersökningen, kommer väntan på svaret från det hela. Och sådana här gånger vill man ju inte att läkarna ska hitta något på röntgenbilderna. Jag ville inte få det där samtalet igen om att man har hittat några cellförändringar – med allt vad det innebär med eventuell behandling och sjukskrivning. Sist man hittade cellförändringar, var jag sjukskriven på heltid nästan ett halvår innan det var dags att börja arbetsträna och sedan gå tillbaka successivt på heltid. Nej, det var inte en rolig resa och jag vill absolut inte uppleva den igen.

Alla som har Facebook, är säkerligen bekanta med systemet där minnen ploppar upp på skärmen, i form av tidigare inlägg man har gjort. Det är ett ganska roligt system och jag brukar ofta gå in och titta på vad jag skrivit om i tidigare inlägg. De senaste veckorna har dessa minnen ofta handlat om min operation som skedde för ganska exakt nio år sedan. Den andra september 2014 fick jag beskedet om att det satt en tumör i min ryggmärgskanal i nacken. Jag sjukskrevs omgående och tre veckor senare bokades det ini en tid för operation på neurokirurgen i Solna. Jag lades in på sjukhuset dagen innan och var inlagd i 14 dagar innan jag flyttades över till en rehabklinik, också den i Solna.
Och det är många minnen som ploppar upp från denna tämligen mörka tid för nio år sedan. Bilder från sjukhuset, när jag fick komma ut för första gången och åt glass i den bleka höstsolen. Eller när jag kom till rehabkliniken, där jag hade ett lyxigt eget rum med uteplats och allt. Jag minns hur jag tjatade till mig en stol till uteplatsen, så att jag kunde gå ut och sätta mig i det fina höstvädret. När det aldrig kom en stol, linkade jag över till uteplatsen intill – där det stod flera stolar – och sonika knyckte en stol som jag ställde på min uteplats.

När jag väl blev sjuk för drygt nio år sedan, förstod jag tämligen tidigt att något var allvarligt fel i kroppen. Det hela började med ett träningspass på fystimmen vi hade på jobbet. Efterföljande natt vaknade jag och hade väldigt ont i nacken. Jag gick upp och tog en värktablett och lade mig igen. Tabletten hjälpte och jag kunde som om. Men det onda ville inte försvinna. Jag fick allt ondare, blev fumlig i händerna, orkade inte lyfta armarna högre än till axelhöjd – och fick problem med balansen. Så blev jag alltmer orkeslös. Jag orkade knappt röra mig eller stå upp under längre stunder. Även om jag alltid varit otränad, så var det här något extraordinärt.
Eftersom jag fick ont under arbetstid, började jag med gå till företagshälsovården. Men de kunde inte hitta något fel, utan hänvisade mig till vårdcentralen. Där trodde man först att det var vitaminbrist och jag fick starka vitamintabletter utskrivna. De hjälpte inte. Jag remitterades runt till olika mottagningar och slutligen bestämde man sig för att jag förmodligen hade ett diskbrock i nacken. Man beställde tid för en magnetröntgen för att kunna se hur brocket satt och därefter bestämma om jag skulle opereras eller om brocket kunde behandlas på annat sätt.
Min första magnetröntgen gjordes på Sabbatsbergs sjukhus här i Stockholm. Jag orkade knappt gå vid det här laget och den korta promenaden från tunnelbanan fick delas upp på flera etapper, där jag satte mig och vilade flera gånger för att orka ända fram. Men något diskbrock hittade man inte. Däremot en flera centimeter stor tumör inne i ryggmärgskanalen.

Jag var borta från jobbet långt över ett halvår, men är i dag mer eller mindre återställd. Det enda jag känner av efter operationen är nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva. Något som är mest påtagligt i vänsterhanden. Men jag har lärt mig att leva med en hand som inte fungerar till 100 %. Det är bara vissa saker jag inte klarar av – jag kan inte spela gitarr längre, något som jag precis börjat lära mig strax innan jag blev sjuk. Och det är väl det jag tycker är tråkigast. I övrigt kan jag leva ett tämligen normalt liv efter min väldigt avancerade och riskfyllda operation.
Men man får ju en annan syn på saker och ting efter en sådan resa. Man uppskattar saker på ett helt annat vis och ser verkligen till att inte skjuta saker på framtiden på samma vis som tidigare. Man har lärt sig att livet kan vända oerhört snabbt – och framförallt ta slut på de mest oväntade sätt. Och man har lärt sig vikten av att ta hand om kroppen ordentligt för att inte bli sjuk igen. Framförallt det viktigaste för att inte få cancer har jag sedan länge slutat med, nämligen att röka. Efter min cancerdiagnos har jag bestämt mig för att inte röka igen och det är ett löfte jag i princip hållit sedan dess.

Men varje gång jag ska på magnetröntgen, tänker jag på den där jobbiga promenaden till Sabbatsberg. Jag tänker på den där gången jag satt på läkarens kontor och fick besked om den där förbannade tumören som orsakat att jag mått som mått under flera månaders tid. Och varenda gång håller jag tummarna att man inte hittar något igen. Varken tumörer eller cellförändringar. Jag hann gå på regelbundna kontroller i nästan åtta år innan man hittade några cellförändringar – och jag hann vaggas in i ett lugn kring att man förmodligen inte skulle hitta något mer. Men tji fick jag – och man hittade dessa förbaskade cellförändringar.
Nu återstår att se om man hittar något denna gång, eller om jag kan leva tryggt utan cellförändringar i ytterligare några månader, tills nästa magnetröntgen skall genomföras. Det är alltid en viss anspänning inför dessa undersökningar, det går liksom inte riktigt att komma ifrån. Det finns ju trots allt en anledning till att man gör dem – nämligen att risken finns att man kan hitta något oönskat i ryggmärgskanalen igen.