allkonstnarenDet är verkligen en prövning för tålamodet att ta sig fram i Stockholms rusningstrafik. Det är trångt, det är stressigt och man möts av skarpt vässade armbågar från personer som ska fram till varje pris.
För mig, som jobbat skift sedan urminnes tider, är det som en ny värld som öppnar sig när jag nu har kontorstider och åker till och från jobbet samtidigt som “alla andra”. Det är liksom inte något jag upplevt tidigare.
Sakta börjar jag lära mig taktiken att ta mig fram i Stockholms lokaltrafik under rusningstrafik. Som var i tunnelbanetåget det är säkrast att få sittplats, vilka stationer man helst ska undvika – och var i vagnen det är mest taktiskt att befinna sig om man prompt ska av vid en station när det fortfarande är väldigt trångt ombord på tåget.
Men jag måste erkänna att man inte alltid är så road av stå hopträngd som packade sillar på överfulla tåg och att tränga sig fram på sin väg mellan hemmet och arbetsplatsen. Ibland känns det som att man behöver en burk valium och ett helrör sprit för att klara av hemresan efter jobbet.
Och då har jag ändå bara gjort dessa resor under ett halvårs tid. Jag är fullt medveten om att detta är vardagen för många sedan åratal tillbaka. Vilket är värt all tänkbar respekt.
