Skriv som om du vore förälskad – redigera som om du vore chefen

Så är vi i slutet av årets första vecka och imorgon går vi in i vecka två. En vecka in i det nya året och man får kämpa med att vänja sig vid att skriva 2026 när man skriver ner datumet. Det kommer förmodligen ta ett tag innan man vänjer sig vid att det är nytt år och datumet blir rätt när man ska skriva ner det. För min del är vardagen igång igen och jag jobbar på som vanligt efter helgerna. Min kalender börjar återigen bli fullklottrad med diverse aktiviteter och det känns skönt att ha fullt upp igen efter lugnet under helgerna. Jag har jobbat de sista dagarna, men också haft tid att ordna med sådant som behövs inför bokslutet för firman. Senast 15 januari behöver redovisningsbyrån alla kvitton inför bokslutet och jag har nu givit klartecken att allt är klart och att man kan ordna med bokslutet. Det känns skönt att den biten är undanstökad och att allt snart är klart med 2025 års redovisning. Nu väntar jag på att bokslutet snart är ordnat och att man öppnar för bokföring för år 2026 – jag har redan kvitton liggande för innevarande år som behöver bokföras.
Året har fått en dramatisk inledning när det kommer till vädret och det är väl tur att de två snöovädren har kommit under helgerna när få ska ut i trafiken och ta sig till och från jobbet. Själv har jag jobbat och helt enkelt varit tvungen att bege mig ut i trafiken, myndigheternas avrådan till trots. Igår var det dags att återlämna hyrbilen och jag var tvungen att därmed bege mig ut i trafiken för att köra till Hammarby Sjöstad. Under den korta sträckan som i normala fall tar 15 minuter att köra, hann jag se två lastbilar en buss som kört fast i det hala väglaget. Så två dagar i rad har jag flängt i trafiken i det hala väglaget och trotsat myndigheternas avrådan från att bege sig ut. Jag skulle inte bege mig ut i trafiken för handla sushi eller något annat som kan anses totalt onödigt, men bege mig till jobbet och hyrbilsfirman kändes lite mer nödvändigt. Och jag tror att vi varit ganska förskonade i Stockholm trots allt om man jämför med många andra delar av landet. Jag är dock glad att jag inte längre är kvar på Stockholms stad, där man fick ta otroligt mycket skit när snön kom varje år. Fast man inte kan tro det, så får snö folk att se rött och nästintill bokstavligen gå i taket. Inte minst när man anser att snöröjningen inte fungerar som man önskar. Ofta kommer man med argumentet att man betalar skatt och därmed har rätt att komma med ”direktiv” kring hur kommunens arbete ska skötas.

Jag har försökt att registrera mig för min kurs i psykologi och måste medge att det väl har gått lite sisådär. Jag försökte igår att ordna med inloggningsuppgifter för att logga in och se om jag kunde få ut information om kursen – saker som studentlitteratur och om det är annat jag behöver förbereda inför kursstart om två veckor. Men jag kom aldrig in – istället säger systemet att mina inloggningsuppgifter är felaktiga. Så jag har försökt att få ut nya inloggningsuppgifter, men det går inte – istället mejlade jag till sist till supporten för att kolla om de kan hjälpa mig. Men de har bara bemannat på vardagar, så jag får snällt vänta tills på måndag och se vad de svarar – det är bara att hålla tummarna för att jag inte är försent ute av någon anledning och kanske inte får behålla min plats. Annars ser jag verkligen fram emot kursen och hoppas nu på att det inte blir för tufft att kombinera med jobbet. Det blev för tufft att plugga ryska på halvfart vid sidan av jobbet, så nu återstår att se om det blir lika tufft med psykologi eller om den kursen inte är fullt lika krävande. Jag tror nämligen inte att psykologin blir fullt lika krävande, därav att jag sökt in till kursen och tänker mig att ge det hela en chans.
19 januari är det i alla fall kursstart och jag ser fram emot att komma igång med att plugga psykologi, som jag tycker är fruktansvärt intressant. Tanken är inte att jag ska göra något speciellt med kunskaperna, utan jag pluggar bara för att jag tycker att det är intressant. Sen ser det naturligtvis bra ut i CV:t att ha lite utbildningar i ryggen den dag man eventuellt väljer att söka sig vidare på arbetsmarknaden – även om man inte kommer jobba med något som direkt har med psykologi att göra. För jag strävar inte efter att jobba med psykologi på något vis, utan väljer att plugga eftersom det är intressant. Och där har vi en stor fördel i Sverige, med gratis utbildningar av hög kvalitet – det är bara kurslitteratur och liknande som kostar. Sedan kostar det förstås att plugga i bemärkelsen att man måste ta lån om man ska plugga på heltid och inte kan kombinera det med att jobba, vilket jag hoppas på att kunna göra. Sen hoppas jag förstås på att min arbetsgivare inte ska börja trilskas kring att jag väljer att plugga vid sidan av mitt arbete – så som Trafikverket gjorde när jag försökte att plugga ryska vid sidan av mitt jobb där. Vilket jag i grunden tyckte var väldigt konstigt, eftersom det borde ligga i en arbetsgivares intresse att de anställda utbildar sig. Och trots allt är man vuxen och klarar av att själv avgöra vad man orkar eller ej – jag behöver ingen arbetsgivare som talar om detta för mig.

De senaste dagarna har jag återigen börjat få sprickor i fötterna och därmed svårt att gå. Nej, det är inte i skelettet jag har sprickor, utan i huden. Jag har fått förhårdnader som sedan spruckit och blivit till sår – som gör fruktansvärt ont när jag belastar fötterna. Det går bra så länge jag sitter eller ligger ner, men så fort jag står upp och belastar fötterna så gör det ont. Jag har kämpat med att smörja in fötterna med mjukgörande och fuktgivande salvor, jag har limmat sprickorna för att de inte ska bli större – och sakta börjar det nu kännas lite bättre. Det märkliga är att det känns lite bättre så länge jag har något på fötterna, det vill säga skor eller tofflor. Även strumpor dämpar smärtorna en liten aning, så att gå barfota just nu är totalt uteslutet. Så jag linkar runt och det ser ut som om jag skulle vara rejält på fyllan när jag är uppe och går – men fullt så bra har jag det inte, utan jag går vingligt för att det gör ont i fötterna. Jag brukar med jämna mellanrum få sprickor i fötterna, trots att jag är noga med att ta hand om dem genom att smörja dem och liknande. Men man börjar väl bli gammal helt enkelt, med allt vad det innebär – för sådant här har jag inte haft problem med tidigare, utan det är något som har kommit på senare år. Det är nog tur att jag för ett antal år sedan investerade i en käpp när jag hade problem med en höft och därmed har något att ta till för att få stöd när jag går.
Jag har – som tur är – inte ett jobb som kräver att jag är uppe och går obehindrat, utan det funkar att gå till jobbet varje dag även om jag har ömmande och värkande fötter. Det hade inte funkat för några veckor sedan, men efter en omorganisation är vi inte på benen på samma sätt som tidigare utan man kan gå till jobbet även om man är lite ”rörelsehindrad”. Vilket är tur, för det skulle bli långa och dyra perioder av sjukskrivningar för min del om jag skulle sjukskriva mig varje gång mina fötter börjar spricka sönder. Och jag vet aldrig när det händer, utan det kommer som en blixt från klar himmel med väldigt ojämna mellanrum. Jo, händer det igen så ska jag faktiskt uppsöka en läkare – för så här kan det inte fortsätta. Jag kan inte få sprickor stup i kvarten som gör att jag knappt kan gå, det måste få ett slut. Nu börjar det sakteliga gå över, men nästa gång det händer får det bli ett läkarbesök för att se om vården kan göra något. För något måste det ju bero på att jag får dessa eländiga sprickor lite titt som tätt.