Din tankesmedja i etern
Jag vet inte vilket som är värst – att verkligen vilja sova men inte kunna, eller verkligen behöva sova men inte kunna det. Eller finns det ens någon skillnad, det kanske inte gör det? För hur man än vänder och vrider på det hela, så är sömnlöshet otroligt enerverande – inte minst om det omvandlas …
Tiden svischar förbi i en hejdundrande fart och nu är påskveckan över och vi har gått in i april månad 2024. Det känns någonstans härligt att ändå ha gått in i en riktig vårmånad, då det äntligen förmodligen kommer bli riktig vår förr eller senare. Även om det just här i Stockholm inte riktigt känts …
Vissa säger att detta är buffel och båg, att det inte finns något samband. Och det stämmer att det inte finns några vetenskapliga belägg för detta, att man genom forskning inte hittat något som helst samband. Men i åratal har jag plågats av fullmånen i någon utsträckning. Så gott som varje fullmåne sover jag sämre …
Jag har med åren blivit alltmer beroende av min skönhetssömn – och därmed fått svårare och svårare att komma upp på morgnarna. Allt före klockan sju brukar vara rent hopplöst, jag får verkligen stålsätta mig och formligen tvinga mig upp ur sängen om jag behöver ta mig upp innan dess. Många jobb jag haft genom …
Jag brukar vara en riktigt sjusovare om morgnarna, jag kan med lätthet sova 12-13 timmar i sträck – om inte mer – när jag är ledig. Ofta sover jag till framåt 10-11 när jag är ledig och inte behöver ställa klockan för att vara uppe en viss tid. Men de senaste dagarna har jag märkt …
Man får nog erkänna att detta är en höst då det inte är helt lätt att klä sig när man ska iväg på morgnarna. Det är kyliga morgnar och kvällar medan det är nästintill högsommarvärme på dagarna. Det är ofta jag småhuttrar när jag går till tunnelbanan på morgonen, medan jag är genomblöt av svett …
Jag trodde att jag skulle få sova bra efter mina nattpass i veckan. Efter en lång rad vaknätter har jag liksom sett fram emot att få sova en hel natt, att få vakna på morgonen och känna mig helt utvilad. Och jag har verkligen gjort vad jag har kunnat för att vända tillbaka dygnet till att sova på nätterna och vara vaken på dagarna – och inte tvärtom. Men nejdå, jag har sovit sisådär de gångna nätterna och inte alls känt mig utvilad på morgnarna. Jag har visserligen somnat bra på kvällarna, men bara sovit två till tre timmar innan jag vaknat – och sedan har det varit hopplöst att somna om igen. Som längst var jag vaken mellan tolv och fem häromnatten.
Det är verkligen ett konststycke i sig att kunna vända och vrida på dygnet fram och tillbaka, att hitta strategier för att få sömnen att någorlunda fungera. Men det är också viktigt att inte ställa för höga krav på att sömnen ska fungera och förvänta sig att man ska kunna ställa om dygnet på bara någon natt. Nu har jag varit vaken nattetid och sovit på dagarna i nio dygn i sträck, vilket man naturligtvis inte bara vänder tillbaka i en handvändning. Kroppen har hunnit ställa om sig rätt duktigt under dessa nio dygn, så det tar givetvis sin lilla tid att vrida tillbaka det hela. Gör man fyra till fem nätter i rad – som är det normala för min del – så är det oftast inga större problem att vrida tillbaka dygnet när man sedan är ledig.
Jag kan inte förstå somliga kolleger som jobbar natt och bara sover till ettiden på dagen innan de ska göra nästa natt. Folk tycks hinna förbi på gymmet, gå på stan, städa och en massa annat mellan nattpassen – och jag förstår inte att de orkar. Jag är totalt däckad när jag kommer hem på morgonen – och sover som en stock till tre-fyra-tiden på eftermiddagen. Den enda gången jag stiger upp vid ettiden efter ett nattpass, är när jag gjort mitt sista nattpass och ska vara ledig några dagar. Då är jag uppe senast ett för att helt enkelt vrida tillbaka dygnet – men är också så trött på kvällen att jag nästan hallucinerar. Så stiga upp vid ett om jag ska tänka mig att jobba en natt till, det är helt uteslutet. Det skulle vara i yttersta nödfall, om jag verkligen måste upp för något på dagen.
Jaha, så är vi där igen. Några dagar med en skinande fullmåne – och det där med att sova kan jag bara glömma. Det finns liksom inte på världskartan att kunna sova när det är fullmåne. Somliga säger säkert att det är psykiskt – vet du att det är fullmåne, så kan du inte somna. Men nej, det är inte psykiskt, det har jag fastslagit sedan länge. Under de senaste åren har jag fått allt svårare att sova när det är fullmåne – och även när det är mulet så att man inte ser månen, så är det tji att sova när det är fullmåne ute. Många gånger förstår jag att det är fullmåne först när jag börjar vrida mig i sängen eller dagen efter kollar i kalendern.
Är det något jag gillar så är det att ligga och dra mig om morgnarna. Det är sällan jag ligger längre än till tiotiden, men därikring brukar det ofta bli när jag är ledig. Förr tillbaka var jag inte särskilt morgontrött, utan vaknade ofta innan åtta om morgnarna. Men numera drar mig gärna ett tag innan det är dags att stiga upp.
Jag har liksom gått emot strömmen när det gäller mina morgonvanor. I tonåren var jag väldigt morgonpigg och vaknade ofta mellan sex och sju om morgnarna. Men ju äldre jag blivit, ju mer har jag tyckt om att dra mig innan det är dags att stiga upp. Normalt sett känns det som att det brukar vara det omvända, tonåringar brukar kunna sova halva dagen för att man sedan blir mer morgonpigg ju äldre man blir.