allkonstnarenJag kan inte förstå somliga kolleger som jobbar natt och bara sover till ettiden på dagen innan de ska göra nästa natt. Folk tycks hinna förbi på gymmet, gå på stan, städa och en massa annat mellan nattpassen – och jag förstår inte att de orkar. Jag är totalt däckad när jag kommer hem på morgonen – och sover som en stock till tre-fyra-tiden på eftermiddagen. Den enda gången jag stiger upp vid ettiden efter ett nattpass, är när jag gjort mitt sista nattpass och ska vara ledig några dagar. Då är jag uppe senast ett för att helt enkelt vrida tillbaka dygnet – men är också så trött på kvällen att jag nästan hallucinerar. Så stiga upp vid ett om jag ska tänka mig att jobba en natt till, det är helt uteslutet. Det skulle vara i yttersta nödfall, om jag verkligen måste upp för något på dagen.
Mina föreläsningar i ryska ligger klockan 10:00 – 12:00 på tisdagar och än så länge har jag faktiskt haft turen att det inte krockat så många gånger med att jag jobbat natten mot tisdag. Men det har hänt – och då har jag sovit ett par timmar när jag kommit hem, stigit upp för att vara med på föreläsningen och sedan gått och lagt mig igen. Det har varit tufft, men det har faktiskt gått. Men jag har varit trött den kommande tisdagsnatten och det har varit segt att hålla sig vaken.
Men det är väl helt enkelt så att vi har olika sömnbehov. Vissa klarar sig på ett fåtal timmars sömn per dygn, medan andra behöver mer. Och jag tillhör väl den sistnämnda gruppen. Jag har lustigt nog gått omvänd väg jämfört med vad många brukar göra. I tonåren var jag kvällstrött och gick sällan till sängs senare än vid elva på kvällen. Istället var jag morgonpigg och ofta vaken någon gång mellan sex och sju på morgnarna. Men ju äldre jag blivit, ju mer nattuggla har jag också blivit – och har inga som helst problem att sova till framåt 11 förmiddagen, ibland till och med ännu längre.
Förmodligen är det väl just därför det passar mig så bra att jobba enbart natt, som jag ju gör nuförtiden. Jag har inte särskilt svårt att hålla mig vaken till långt inpå natten eller framåt morgonen, för att sedan sova en stor del av förmiddagen eller dagen. Många brukar säga att man tycker att sömnkvaliteten blir sämre när man sover på dagen, men så tycker jag inte fallet är för mig. Jag sover oftast precis lika bra som nattetid – många gånger till och med ännu bättre.
Är det något jag däremot har väldigt svårt för, så är det att kliva upp tidigt på morgnarna – det är totalt hopplöst. Jag blir liksom inte människa på hela dagen om stigit upp tidigt. Ska jag upp före nio, då får jag ställa flera larm så att jag vet att jag faktiskt vaknar – annars händer det bara att jag stänger av larmet och somnar om. Och det är också något som förändrats de senaste åren. Förr tillbaka hade jag inga problem med att stiga upp tidigt, det gick hur bra som helst. Ofta kunde jag till och med vara vaken till framåt 23-tiden, även om jag skulle upp vid fem sextiden på morgonen. Idag kryper jag i säng vid nio om jag ska upp vid sex nästa morgon – och har fortfarande svårt att vakna när väckarklockan ringer. Det är som att jag helt enkelt har blivit mer beroende av min skönhetssömn ju äldre jag har blivit.
Oavsett om jag sover på dagen eller natten behöver jag sju till åtta timmars sömn per dygn – minst. Jag kan nästan känna mig lite avundsjuk på dem som klarar sig på fem till sex timmars sömn och ändå fungerar under den vakna delen av dygnet. Sover jag mindre än ju timmar, blir jag som en zombie när jag ska hålla mig vaken. Och det spelar ingen roll om jag ska vara vaken på dagen eller natten, sömnen behöver jag lik förbaskat. Konstigt bara att sömnbehovet ökar när man börjar närma sig 50, oftast brukar det vara tvärtom verkar det som.
En annan förändring när det kommer till sömnen, är att jag med åren blivit alltmer påverkad av fullmånen när det kommer till att sova. När fullmånen lyser, är det helt hopplöst att tro att det ska gå att sova någonting. I bästa fall somnar jag någonstans framåt småtimmarna, i värsta fall framåt morgonen. Och det är inte psykiskt, det vill säga att jag får svårt att sova för att jag set fullmånen innan jag gått och lagt mig. Utan det kan minst lika gärna vara mulet, så att jag inte har en aning om att det är fullmåne när jag går och lägger mig – men lik förbaskat kommer det inte gå att sova.
Så här har det inte varit förr tillbaka, utan jag har sovit bra oavsett månsken och storlek på månskivan på himlen. Det är kanske de senaste dryga tio åren som jag har börjat märka av fullmånen – och det har blivit värre och värre med åren. Det har gått så långt att – om jag har koll på fullmånen – inte planerar in något efter en fullmånenatt, i alla fall inte tidigt på dagen. Ska jag prompt göra något, då ser jag till att inte ha några tider att passa förrän framåt eftermiddagen så att jag vet att jag får sova några timmar. Men även på denna punkt verkar vi människor vara olika skapta. Somliga drabbas inte alls av fullmånen på nätterna, medan andra påverkas desto mer.
När jag jobbade inom polisen, då var fullmånenätterna ökända att jobba. Det finns ingen statistik som styrker det hela, men det var när fullmånen började lysa som psykfallen vaknade till liv och ringde de mest konstiga samtal till oss på polisens ledningscentral. Jag lovar, jag kan dra så många historier om de mest skrattretande samtal som kommit under nätter med fullmåne. Vissa kunde vara mer svårbedömda huruvida de vara seriöst menade eller ej, men oftast rådde det inte några som helst tvivel när psykfallen ringde.
