År

2021

Hem 2021 (Sida 7)
Visar: 61 - 70 av 373 RESULTAT
Dagbok

Att dygna är inte att rekommendera

Man utsätts för en del prövningar när man jobbar enkom natt, så som jag gör. Det är inte alltid vardagen tillåter den vila och återhämtning som krävs när man är vaken hela nätterna. Jag gör oftast 4-5 nätter år gången och sista natten innan jag börjar jobba, brukar jag börja med att vänd lite på dygnet. Det försöker jag sitta uppe till åtminstone sitta uppe till två, tretiden på natten för att sedan sova ut ordentligt dagen efter. Då blir det aningen lite lättare att hålla sig vaken första natten på jobbet.
Men någon enstaka gång här och där händer det att jag inte har möjlig att börja vända på dygnet innan jag ska börja jobba, utan jag blir helt enkelt tvungen att vara vaken uppåt ett dygn i ett sträck. Och det är inte något som är på något vis att rekommendera, man blir sjukt trött av att vara vaken så länge. Jag har känt mig färdig att börja hallucinera framåt morgonkvisten och blir totalt övertrött. Det liksom kryper i kroppen och det är svårt att sitta still. Många gånger är jag så övertrött att det blir svårt att somna på morgonen efter ett sådant nattpass. Jag kan verkligen förstå småbarn som bara gråter när de är riktigt trötta, det är nästan så det känns även som vuxen. Jag vet många gånger jag varit så trött att man nästan känt sig gråtfärdig.

klimat
Bil och bilägande Politik

Ockerpriser

Jag minns när jag var liten och mina föräldrar ojade sig över att bensinpriset steg till över åtta kronor litern. De tyckte det var extremt dyrt att tanka och att det var fasansfullt att en liter bensin kostade mer än en liter mjölk. Nu har man återigen höjt bensinpriset – för vilken gång i ordningen vet jag inte – och literpriset har nu med råge passerat 17 kronor. Jag börjar på allvar förstå hur kännbart det måste vara för bilägare att tanka. Jag har själv ingen bil, mycket på grund av vad det faktiskt kostar. Däremot hyr jag bil med jämna mellanrum och märker att det blir dyrare och dyrare att tanka för varje gång jag tankar hyrbilen.
Jag är helt överens om att man måste få ned bilåkandet för att minska koldioxidutsläppen, så enkelt är det ju. Men att bara höja bensinpriset utan att presentera ett bra alternativ till bilåkande och förbränningsmotorer är bara idiotiskt. I storstäderna fungerar det oftast att åka kollektivt istället, framförallt om man bar hyfsat när stan. Då har man kollektivtrafik dygnet runt med helt okej restider.
Men jag vet av egen erfarenhet hur kollektivtrafiken fungerar på många mindre orter. Jag har försökt ta mig till stugan i Söderhamns skärgård utan bil – och det är inte helt enkelt. Bussen till båtklubben där vi har båten går varannan timme, vilket är att beteckna som rätt bra tidtabell. Men sista bussen får någon gång runt 17:30, därefter är man hänvisad till att ta taxi. Om man bor i närheten av båtklubben och jobbar oregelbundna tider inne i stan, funkar det helt enkelt inte att ta bussen till jobbet, utan man är hänvisad till att ha bil.

Dagbok

Gott och blandat

Det finns några ägodelar jag skulle ha väldigt svårt att klara mig utan. Det är mobiltelefonen, filofaxen och min dator. Jag skriver upp det mesta som jag har inplanerat för att inte glömma bort saker och ting, så min filofax har jag med mig i princip överallt. Somliga veckor är mer hektiska än andra och det skulle vara en omöjlighet att komma ihåg saker och ting om jag inte skrev upp det snyggt och prydligt i kalendern. Åtminstone för mig och mitt guldfiskminne.
Jag är lite för gammalmodig för att använda telefonens kalenderfunktion än så länge, utan tillsvidare vill jag ha mina anteckningar helt analogt på papper. Men det kanske kommer en dag då jag börjar lägga in saker och ting i telefonen istället. Jag föredrar än så länge min filofax, även om den tar mer plats än vad telefonen gör, det går helt enkelt inte att komma ifrån. Sen har jag möjlighet att spara viktiga papper i den, vilket förstås inte är möjligt i en telefon. Jag har en stor del av mitt liv i filofaxen och det skulle vara en smärre katastrof om jag på något sätt blev av med den. Någonstans väntar jag på den dag då det faktiskt händer – framförallt med tanke på att jag släpar med mig den i princip överallt.

Nyheter och nyhetsrapportering

Dags att sluta spekulera

Vi är många som förfasats över sprängdådet som ägde rum i Göteborg för några dagar sedan. Det verkar ha varit en kraftfull detonation och det är väl bara ren tur att ingen dog i detta avskyvärda dåd. Det är illa nog att flera personer skadades och ännu fler blivit hemlösa, även om just det är högst tillfälligt.
Personligen blev jag positivt överraskad över att polisen jobbat på så bra att man redan har en misstänkt för dådet. Idag kom nyheten att den misstänkte är en till synes helt svensk man utan anknytning till den organiserade brottsligheten. Istället pratas en rättshaverist som haft flera processer mot svenska myndigheter och som skulle vräkas från sin lägenhet bara timmarna efter sprängdådet.

Dagbok Statist

Allt har ett slut

En hektiskt period börjar lida mot sitt slut och det är med blandade känslor jag snart går tillbaka till en mer normal tillvaro där jag ”bara” jobbar heltid och ingenting annat. Under några veckor har jag agerat återkommande statist i en TV-produktion på mer eller mindre heltid. Utöver det har jag jobbat vissa pass på jobbet också, även om jag tagit ledigt en del dagar för att kunna vara med som statist. Det har varit långa dagar och vissa dygn har jag bokstavligen bara varit hem, ätit lite och sovit några timmar innan det varit dags för nästa inspelningsdag.
Men det har också varit fruktansvärt roligt att på heltid få ägna sig åt att filma och agera framför kameran. Jag är på något som mitt esse när kameran går igång och det är tagning. Dagarna har sprungit iväg och det har varit många skratt både mellan och under tagningarna.
Det har varit lite ovant att vara tillbaka till att jobba dagtid under en period, men samtidigt också skönt att faktiskt vara hemma på kvällarna och få sova i sin egen säng om nätterna. Till skillnad från när jag jobbar som vanligt och sover under dagarna istället.

Diet

En ny tillvaro

Jag har tagit det första steget till en ny tillvaro och det har gått förvånansvärt bra. Sedan en tid låter jag bli socker med några ytterst få undantag. Jag trodde någonstans att det skulle bli en tuff omställning, att det skulle kännas jobbigare än vad det faktiskt har gjort. Men med några få undantag har det inte varit några konstigheter att låta bli sötsakerna. Jag har tagit lite godis på helgerna, men inga mängder. Läsk dricker jag i princip aldrig som det redan är, så just det har det inte varit några problem att låta bli. Sen är socker inte det stor bekymret för min del, det är någonstans det allra minst bekymret när det kommer till vikten. Men jag har bestämt att försöka lägga om en vana i taget, det blir för jobbigt att ta allt på en gång. Nästa steg blir att börja tänka över mängden mat och försöka dra ner på portionsstorlekarna liksom hur många portioner jag tar.
Mitt stora problem är att jag har svårt för det där med att vara måttlig med sådant jag tycker om. Jag har svårt för att bara ta en godis, en kaka eller bulle, en öl eller en måttlig portion när det serveras god mat. Är det något jag tycker mycket om, är det nästintill en omöjlighet att vara måttlig. Men jag måste helt enkel vänja om mig, midjemåttet måste ner en gång för alla. Problemet därefter blir förstås att bibehålla vikten och midjemåttet när man väl nått sin marschvikt. Jag tror egentligen inte på det där med dieter, framförallt inte i långa loppet. Självklart kan du gå ner i vikt med hjälp dieter, men jag är tveksam till att plocka bort ämnen ur kosten mer eller mindre helt och hållet. Vi behöver fett, kolhydrater, salt och så vidare – men ingenting är bra att överkonsumera. I långa loppet tror jag mer på att vara måttlig med vad man stoppar i sig, äta så allsidigt som möjligt och samtidigt träna regelbundet.

Filosofi

Konsten att välja sina strider

Vad stör du dig på hos din partner? Finns det något du verkligen går igång på som hen gör? Gör du sedan en grej av det hela, eller låter du det passera? Vi stör nog oss alla på saker hos en vi lever tillsammans med i någon utsträckning. Somliga saker blir det en grej av, andra inte.
För egen del är det få saker hos andra människor som stör mig så mycket att jag behöver göra en grej av det. jag kan påpeka det, men gör oftast ingen större grej av det – framförallt när det kommer till personer jag väljer att leva med. Stör man sig alltför mycket på saker hos den andra personen, är min bestämda uppfattning att man inte är skapta för varandra.
Jag har varit med flickvänner som rivit himmel och jord för lite skräp i diskhon i köket, för en vald duk, gardinval, klädesval och en lång rad liknande saker. Och då syftar jag inte på att man påpekar något i normal/schyst samtalston, utan att man startar ett smärre gräl och mer eller mindre hotar med att göra slut. Och det är just det jag menar när det gäller att göra en grej av något. Tar det sådana proportioner kanske man helt enkelt inte är menade för varandra.

Kampen mot cancer

Fuck cancer

Jag fick häromdagen en mindre rolig påminnelse via Facebook om vad jag gjorde den 27 september 2014. Det hade då gått exakt sju år sedan jag opererats för min tumör och var inlagd på sjukhus. Kroppen hade den 27 september 2014 börjat hämta sig efter operationen. Känseln och finmotoriken började till viss del komma tillbaka och jag klarade av att gå några steg i sjukhuskorridoren.
Men jag minns också vilken tid det tog innan jag faktiskt var tillbaka igen. Det tog tre månader av rehabilitering innan kroppen fungerade någorlunda som vanligt igen. Första veckorna gick jag med hjälp av gåstol, därefter med käpp. När jag skrevs ut från boendet på rehabiliteringen efter ungefär halva tiden (jag fortsatte rehabiliteras även om jag bodde hemma), fick jag en rullator förskriven och utlämnad. Men den vägrade jag faktiskt att använda och lämnade tillbaka den efter bara ett par veckor. Någonstans gick det för mig en gräns när det gällde vilka hjälpmedel jag var villig att använda. Käpp var en sak, men en rullator ville jag inte använda.

Corona och Covid19

Back to normal

Äntligen, äntligen kommer den dag som man väntat på i över ett år! Restriktionerna lyfts och vi som vaccinerat oss kan återgå till en i princip vanlig tillvaro igen. Det var nog tur att man förra våren inte hade en aning om hur länge pandemin skulle hålla på, att man inte visste att det skulle bli långt över ett år med restriktioner och distansering. Då hade man nog givit upp ganska omgående. Men nu kan man se ljuset i tunneln och faktiskt känna att man kan komma tillbaka efter ett långt och tröttsamt år.
Äntligen vågar man börja planera in saker, äntligen kan man börja röra sig fritt i samhället igen och känna att det faktiskt är okej, att det inte finns några restriktioner att ta hänsyn till. Allra mest har jag under det gångna året saknat sociala kontakter, att faktiskt kunna träffa människor utan att tänka på hur man hälsar eller att hålla sig på behörigt avstånd. Man har rört i sin lilla bubbla och inte träffat särskilt mycket folk sedan förra våren. Det är knappt man vågat träffa sin egen familj. Själv är jag rätt lyckligt lottade som inte lever ensam och inte jobbat på ett jobb där distansarbete varit rekommenderat (åtminstone inte under merparten av pandemin). Hade jag levt ensam och dessutom enbart jobbat hemifrån, hade jag förmodligen blivit tokig. under de få månader jag jobbade hemifrån i början av pandemin, kändes det som att jag höll på bli vansinnig. Vissa dagar träffade jag knappt en kotte kändes det som.

Dagbok

Hatobjekt

Jag har med åren konstiga lite konstiga idéer och vanor, sådant som man nog rent naturligt lägger sig till med med ålderns rätt. Vissa saker i tillvaron tycker jag om, andra inte – jag har lärt med mig åren att vad som faller mig i smaken eller ej. Men somliga ting har blivit som en fix idé som jag inte riktigt förstår vad de kommer ifrån, varför det har blivit så här.
Dels gillar jag inte söndagar, fråga mig inte varför. Det spelar ingen roll ifall jag jobbar på måndagen eller ej, jag kan helt enkelt inte med söndagar – jag kan bara inte med denna dag. Kanske kan det vara något som hänger i från skoltiden eller när man haft kontorstider och söndagen alltid innebar slutet på helgen. Kanske har det med att göra att så mycket är stängt på söndagar och det är svårt att uträtta ärenden och liknande. Det är helt enkelt en väldigt trist dag i flera aspekter – även om det inte är slutet på helgen och man ska börja jobba dagen efter. För så är det ju för mig som skiftarbetare, det är inte alltid jag jobbar på måndagen.