Det finns några ägodelar jag skulle ha väldigt svårt att klara mig utan. Det är mobiltelefonen, filofaxen och min dator. Jag skriver upp det mesta som jag har inplanerat för att inte glömma bort saker och ting, så min filofax har jag med mig i princip överallt. Somliga veckor är mer hektiska än andra och det skulle vara en omöjlighet att komma ihåg saker och ting om jag inte skrev upp det snyggt och prydligt i kalendern. Åtminstone för mig och mitt guldfiskminne.
Jag är lite för gammalmodig för att använda telefonens kalenderfunktion än så länge, utan tillsvidare vill jag ha mina anteckningar helt analogt på papper. Men det kanske kommer en dag då jag börjar lägga in saker och ting i telefonen istället. Jag föredrar än så länge min filofax, även om den tar mer plats än vad telefonen gör, det går helt enkelt inte att komma ifrån. Sen har jag möjlighet att spara viktiga papper i den, vilket förstås inte är möjligt i en telefon. Jag har en stor del av mitt liv i filofaxen och det skulle vara en smärre katastrof om jag på något sätt blev av med den. Någonstans väntar jag på den dag då det faktiskt händer – framförallt med tanke på att jag släpar med mig den i princip överallt.
Sen är det ytterst sällan jag går hemifrån utan mina trådlösa hörlurar. Ska jag åka en lite längre sträcka kollektivt, då är musik en given sysselsättning. Jag lägger ganska stora pengar och mycket omsorg när jag väljer hörlurar. De ska vara trådlösa och vattentåliga för att jag ska kunna använda dem smidigt även när jag tränar. Som mest har jag lagt nästan 900 kronor på ett par hörlurar för att få de funktioner jag vill ha.

Veckor som den jag just nu är mitt uppe i, kan jag ibland sakna att ha bil. Tillvaron skulle på så vis bli lite enklare i vissa bemärkelser. Jag flänger mellan jobb och filminspelningar som en skållad råtta och det är vissa gånger som även den stockholmska kollektivtrafiken ger en del att önska. Det tar helt enkelt lite för lång tid att åka vissa sträckor – och det kan vara omständligt att åka kollektivt när man har mycket packning att släpa på.
Vi har tagit beslutet att inte ha bil, eftersom vi i grunden inte tycker att vårat behov av bil är så stort att det helt enkelt är värt de pengar som det faktiskt kostar att ha bil. Istället lägger vi pengar på taxi och hyrbil de gånger det faktiskt inte funkar att ta sig fram kollektivt. Ett beslut som ju trots allt ligger lite i tiden när man ska tänka klimatsmart och inte spy ut alltför mycket koldioxid. Så vid det här laget borde jag ha klippkort hos alla Stockholms taxibolag. Det blir helt enkelt en del taxiresor.
Jag brukar alltid räkna på vad jag tjänar på en filminspelning innan jag tar beslut om att hyra bil eller ta en taxi till och/eller från en inspelning. Jag har som ”policy” att en filminspelning alltid ska med plus, alltså att jag ska tjäna mer än vad resorna till och från inspelningen kostar. Så vissa gånger får jag bita i det sura äpplet och åka kollektivt, även om jag har mycket att släpa på. Men det filmprojekt jag nu är involverad i, ger en hel del betalt – så jag har råd att ta taxi vissa gånger när det kör ihop sig av olika anledningar.

Denna tisdag har gått i glömskans tecken och jag har mer än en gång blivit lite trött och irriterad på mig själv. Jag har haft inte mindre än två filminspelningar att flänga mellan och dagen har varit väldigt intensiv. När jag anländer till inspelning nummer två för dagen blir jag redan efter några minuter inslängd i en tagning, något som i sig inte gjorde mig något. Men jag inser snabbt att jag glömt min armbandsklocka på en toalett, där jag varit för att tvätta händerna. Det är en dyr Armaniklocka, som jag är ganska rädd om så jag ville inte bli av med den. Nu hade jag någonstans ändå turen att det tycktes vara ärliga människor på inspelningen, så klockan låg kvar när jag fick möjlighet att gå tillbaka till toaletten.
På väg hem börjar jag rota i min väska efter mina hörlurar för att kunna lyssna på musik på tunnelbanan. Men hörlurarna gick inte att hitta trots envist letande. Väl hemma tömmer jag hela väskan för att se var hörlurarna ligger, men de går inte att hitta. Jag får snällt acceptera att jag under dagen slarvat bort dem – och jag har känt mig manad att beställa nya och blivit knappt 900 kronor fattigare.
På vägen hem stannade jag till vid det lokala thaihaket för att handla middag. Medan jag väntade på maten gick jag förbi matbutiken och handlade lite annat. Väl hemma, gör jag en fasansfull upptäckt: jag kan inte hitta min mobiltelefon någonstans. Direkt börjar tankarna rusa kring att jag tappat den eller blivit av med den på ett annat sätt. Jag bestämmer mig i alla fall för att gå tillbaka till thaihaket, där jag minns att det var senast jag använde min telefon. Ni kan inte fatta min lycka när jag kom tillbaka dit och man faktiskt tagit hand om min telefon tills jag kom tillbaka. Idag använder man telefonen till så mycket att det blir en smärre katastrof om man blir av med den. Jag inte bara ringer, messar, mejlar och googlar saker – jag använder telefonen som väckarklocka, lägger in påminnelser om saker jag ska komma ihåg och en lång rad andra saker. Så ja, det är nästan värre än att bli av med filofaxen. Faktiskt.

Som om min glömska inte vore nog under den gångna dagen, har jag fått en del annat att tänka på också. I eftermiddags började nyhetsflashar komma om en explosion i Bagarmossen. Direkt började jag förstås se framför mig att vårat hus var drabbat och man såg förödelsen i Göteborg framför sig. Jag fick dessutom oroliga meddelanden från släktingar som också sett nyheten om explosionen. Men lyckligtvis framkom det ganska snart lite mer exakt var i Bagarmossen som explosionen ägt rum – och det var lyckligtvis inte i vårat hus. Men jag började allvarligt tänka tanken på att kasta mig in i en taxi för att åka hem när de första nyheterna började komma. Jag såg för min inre syn framför mig hur vårat hus var raserat och stod i lågor – och jag ville försöka rädda så många ägodelar som möjligt.
Nu vet man inte vad som har hänt, och det verkar heller inte vara så dramatiskt som det lät från början. Men verkligheten kom ganska nära på något sätt när en sådana här grejer händer bokstavligen runt husknuten från där man bor. Det är så läskigt med alla vapen och sprängmedel som cirkulerar i samhället och hamnar i helt fel händer. Och det drabbar så många oskyldiga människor, som inte har ett smack med den aktuella händelsen att göra. Men våldet tycks bli alltmer hänsynslöst, där man inte verkar ta minsta hänsyn till att helt oskyldiga människor drabbas.
Nu verkar det som sagt som att det i Bagarmossen inte var fullt så dramatiskt som man trodde från början. Det är en person skadad och som vårdas på sjukhus, men i övrigt tycks det inte vara några egentliga offer som skadats fysiskt. Denna gång skedde det hela mitt på dagen en vardag, då många är på jobbet – och det kanske var tur…

Min oftast fullklottrade filofax.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: