Blind förälskelse har ett gemensamt med en förkylning – den måste få ha sin gång

För en tid sedan började jag känna mig lite ruggig i kroppen, ni vet så där när man precis börjar bli förkyld. Sedan har ruggigheten hållit i sig och inte velat ge med sig, istället kom en lättare förkylning och under några dagar pulade jag i mig Alvedon och nässpray och gick och jobbade i alla fall. Den här gången åtföljdes i alla fall inte förkylningen av någon lunginflammation, som ju ofta brukar vara fallet för min del när jag blir förkyld. Men kanske blev jag förskonad denna gång med tanke på att jag trots allt vaccinerat mig mot just lunginflammation. Senast jag blev förkyld fick jag en lunginflammation som gjorde att jag var borta från jobbet närmare en månad – och roligare än så kan man trots allt ha det. Tilläggas ska är att det ytterst sällan jag blir förkyld, det händer inte ens en gång per år egentligen – utan kanske med 3-4 års mellanrum, om ens det.
Jag har kört med den huskur jag vet fungerar – det vill säga mycket vätska, sömn, Alvedon och nässpray. Och den här gången tycks det faktiskt ha hjälpt, för det tog inte många dagar så började förkylningen att gå tillbaka. Den har lite envist hållit sig kvar i kroppen, men faktiskt gått tillbaka en hel del trots allt. Det är i alla fall skönt att jag sluppit stanna hemma från jobbet, utan faktiskt kunnat jobba som vanligt trots förkylningen. Annars blir man ju ofta hemma när man blir förkyld, men den här gången har förkylningen varit så pass lättsam att det faktiskt gått att jobba i alla fall.

Jag avskyr verkligen att vara hemma och vara sjuk, framförallt eftersom man ju oftast inte orkar göra något utan mest blir liggande i sängen eller på soffan. Som sagt ska jag vara väldigt sjuk innan jag stannar hemma – och då är jag för sjuk för att orka pyssla med något annat än bara vara liggande. Förhoppningsvis håller det ju bara i sig några dagar, men det är inte alla gånger man har den turen – som när min förkylning övergick i en lunginflammation förra hösten och jag var hemma från jobbet i en månad. Då fick jag inte ens sova på nätterna för att jag hostade så fruktansvärt, så jag var riktigt medtagen efter ett tag. Och är läget sådant, är det verkligen inte roligt att vara hemma och vara sjuk. Jag minns hur jag slussades runt mellan olika vårdinstanser, hur jag bland annat tillbringade 12 timmar på akuten en fredagskväll för att läkarna inte fick rätsida på mitt mående. Till slut tillfrisknade jag dock, men tror att min sjukskrivning faktiskt spelade in i beslutet att jag senare blev av med jobbet, att min provanställning slutligen avbröts. Jag hoppas att jag har fel på den punkten, men i ärlighetens namn tror jag inte att jag har det.
Sen är det ytterst sällan jag behöver stanna hemma från jobbet för att jag är sjuk, vilket faktiskt är väldigt skönt. För det är inte bara oskönt att vara sjuk, det är dessutom väldigt dyrt och man förlorar ju ganska stora pengar på att vara hemma från jobbet, även om det bara är några få dagar. Första dagen är naturligtvis dyrast i och med karensen, men även de kommande dagarna förlorar man ganska stora summor pengar på att vara sjuk. Behöver man sedan gå till läkaren, hämta ut mediciner och liknande, ja då blir det ganska stora summor som en sjukskrivning faktiskt kostar.

Nu börjar i alla fall den lättsamma, men något envisa förkylningen att ge med sig och det känns som att man kan se ljuset i tunneln igen. Jag hostar och snörvlar inte lika mycket längre och är inte lika täppt i näsan som jag varit tidigare, så det är hur skönt som helst. Annars brukar jag inte vara den som klagar särskilt mycket när jag är sjuk, utan jag bara gillar läget allt som oftast. Det är väl mest att det är så sällan det sker att jag är sjuk, att det känns väldigt ovant när det väl sker. Är sedan förkylningen lite extra envis och biter sig kvar i kroppen, då känns det trots allt lite tröstlöst emellanåt. Då spelar det ingen roll om man fixar att gå och jobba, om man kan leva ungefär som vanligt trots förkylningen – det känns aningen tröstlöst i alla fall. Idag är folk dessutom så rädda för allt vad förkylning vill heta efter pandemin, att man inte vågar erkänna att man är sjuk. Istället känns det som att man smusslar väldigt mycket med förkylningssymtom istället, att man absolut inte vågar skylta med att man känner sig krasslig. Men jag lägger glatt ut på internet att jag varit förkyld några dagar – men att jag nu börjar piggna till igen. 😂
Nu är jag i alla fall tillbaka på banan och kan börja känna mig som folk igen, vilket är jätteskönt. Förhoppningsvis tar det nu tre till fyra år igen innan jag blir sjuk, eftersom det är ungefär med de intervallerna jag brukar bli sjuk. Så ni förstår säkerligen att det är en viss deal att jag blir sjuk när det sker så sällan som det gör. Jag är liksom inte van att bli sjuk, jag blir det så gott som aldrig och då blir det en grej även om jag bara blir lätt sjuk – som den här gången. Sen passar jag mig för att få någon slags man cold, det är liksom inte riktigt min grej. Så ta mig bokstavligen när jag säger att jag ska vara döende innan jag stannar hemma från jobbet för att jag är sjuk!!