Bostadsansökan

Bostadsmarknaden i Stockholm är alltmer sinnessjuk, det känns att den blir värre och värre för varje år som går. Jag är så glad att jag inte är ung idag och ska skaffa mitt första boende i Stockholmsområdet. Jag har idag drygt 21 år i vanliga bostadskön och strax över 16 år i interna bostadskön och det är först nu jag börjar ha en någorlunda rimlig chans att hitta ett nytt boende på vettigt avstånd från stan och med rimlig hyra genom bostadskön.
Det där med att lyckas hitta ett byte tycks tyvärr vara ganska dödfött, vi har haft annonser ute med jämna mellanrum utan lyckas särskilt bra. Något som jag själv är lite förvånad över, eftersom jag trott att Bagarmossen anses vara en hyfsat attraktiv förort att bo i. Vår lägenhet ligger dessutom rätt bra till, med bara ett par hundra meter till centrum och tunnelbana. Det är dessutom en stor tvåa med väldigt låg hyra, så det borde vara en ganska attraktiv lägenhet att vilja byta till sig. Trodde jag fram till helt nyligen. Men på våra bytesannonser får vi i princip bara skambud och ytterst sällan förfrågningar om byten som kan vara i det närmaste intressant.

Det är rätt länge sedan vi bestämde oss för att börja leta efter ett större boende. Vi vill ha minst en trea, så att vi har plats för ett arbets- och gästrum. Det skulle verkligen vara skönt med lite större boende och ha lite mer svängrum hemma. Inte minst när vi har gäster, vilket ju händer lite då och då.
Sedan dess har vi sökt boende mer eller mindre aktivt, både via bostadskön liksom genom annonser på olika bytessajter. Men tiden går och det känns ibland lite tröstlöst. Visserligen kan det bidra att vi också valt att vara rätt kräsna i bostadssökandet. Vi vill bo nära tunnelbanan och ha någon form av centrum inom räckhåll. Vi har idag en tvåa på 69 kvadratmeter, med andra ord till ytan lika stor som många treor. Vi vill dock ha större yta än vi har idag, inte bara fler rum. Slutligen vill vi inte gå upp hur mycket som helst i hyra, vilket förstås sätter en hel del käppar i hjulen. Att vi måste gå upp i hyra råder det inga tvivel om, så är det ju bara om man vill ha större boende. Men det finns gränser för mycket vi är villiga att betala varje månad bara för att bo.
Men oavsett krav på det nya boendet, är det förvånansvärt få lägenheter som dyker upp. Ofta konkurrerar man med folk som har 30-40 år i bostadskön, något som verkligen är svårt att konkurrera med. Och det spelar ingen större roll var i stan man tittar på lägenheter, i princip alltid kan man ge sig fasen på att det är folk med bättre köplats än en själv.

Någonstans har vi också valt att vara lite kräsna och inte ta vad som helst. Hade vi varit villiga att flytt till Sollentuna, Märsta eller Södertälje hade i kunnat flytta för länge sen. Precis som om vi haft ekonomin att betala den höga hyra som det är förenat med att flytta in i nyproducerade lägenheter. Men då får man vara villig att betala runt 15-16.000 kronor för en trea, vilket vi inte är villiga att göra. Eller rättare sagt har vi inte råd med en sådan hyra.
Vi är helt enkelt inte villiga att flytta ut ifrån stan. Vi vill ha en mänsklig hyra och ha närhet till kollektivtrafik och service. Idag har vi en dryg kvart med tunnelbanan in till centralen och vi vill inte ha längre resväg än så – så länge det inte är ett exceptionellt fint boende som kan väga upp lite längre resväg.

Jag frågar mig hur unga gör, som försöker komma ut på bostadsmarknaden? Det måste bli många år av flängande mellan andrahandskontrakt innan man slutligen får något eget. Och då hamnar man säkerligen någonstans långt ute i en förort. Det kan tilläggas att vi inte söker några lägenheter alls längs pendeltågslinjerna, men jag misstänker att det är avsevärt enklare där än när man kommer närmare stan.
Under en tid var det prat om att vår nuvarande lägenhet skulle ombildas till bostadsrätt. Lite på prov annonserade vi ut vår lägenhet som just en blivande bostadsrätt – och då välde erbjudandena om byte in, så till den milda grad att vi kunde sålla ganska hårt bland alla förfrågningar vi fick. Så ur det perspektivet var det trots allt synd att det inte blev någon ombildning, åtminstone för våran del.