Din tankesmedja i etern
Att få en egen bostad är inte alltid helt enkelt, även om det beror på var i Sverige och världen du bor. I Stockholm liksom flera av storstadsregionerna är bostadsmarknaden en mardröm och det är inte helt lätt att hitta ett eget boende – såtillvida du inte har flera år i bostadskön, förmögna föräldrar eller X antal miljoner på banken. Jag har haft tur och alltid haft förstahandskontrakt. I den här kategorin avhandlas min egna bostadskarriär och hur det kan vara att ha ett eget boende.
Jag är innerligt glad att jag haft sådan tur att få bostad i Stockholm som jag har haft. När jag flyttade till Stockholm 1999, lyckades jag på några få veckor ordna ett förstahandskontrakt. Visserligen avsides beläget i utkanten av Upplands Väsby, men det var ett förstahandskontrakt – och jag kunde känna att lägenheten var min …
Jag minns när jag flyttade till Stockholm, då bodde jag i en liten förortstvåa i utkanten av Upplands Väsby och hade långa resvägar vart jag än skulle. Jag hade en kvart med buss in till själva Väsby – och 50 minuters resväg för att ta mig till centralen. Området jag bodde i låg oerhört avsides …
Trots att vi nyss har flyttat, kan jag inte låta bli att någon gång emellanåt gå in och kolla på lediga lägenheter som kommer i Stockholms bostadskö. Och jag är verkligen glad att vi inte längre letar lägenhet, för det är verkligen inte lätt i Stockholm att hitta någonstans att bo. Även om man har 20 år eller mer i bostadskön, så är det inte många lägenheter som kommer ut. Och sen är det inte bara tiden i bostadskön som räknas, utan sedan ska man uppfylla eventuella krav på inkomst och andra krav som hyresvärden kanske ställer på sina blivande hyresgäster.
Så är det slutligen bara vardagsrummet kvar att tapetsera och det börjar bli riktigt snyggt i lägenheten. Målaren har jobbat på bra och nu är som sagt allt rum utom vardagsrummet klara. Jag har nästan glömt vilka tapeter vi valt för varje rum, men blev påmind när tapeterna väl kom på plats. Och det är sådan skillnad i lägenheten mot tidigare, när allt bara var vitt. Nu är det lite färg och mönster på väggarna och det känns plötsligt mycket hemtrevligare här hemma. Det enda rum som har lite ljusare – nästan vita – tapeter är vardagsrummet. Men det är istället väldigt mönstrade tapeter, så det blir ändå en helt annan känsla i rummet.
Helgen har ägnats åt så smått börja flytta tillbaka möbler och hänga upp saker på väggarna. Det har varit intensivt och lite svettigt i sommarvärmen, men det har varit värt besväret. Nu är det mesta på plats igen, vilket känns jätteskönt. Målaren verkar räkna med att bli klar imorgon och efter det kan vi börja nyttja vardagsrummet som vanligt igen. Det känns som att vi har fått en helt ny lägenhet och det har faktiskt varit värt besväret att flytta runt möbler och tavlor för att skapa plats åt målaren.
Jag har verkligen svårt att förstå folk som är bosatta i Stockholm, men som väljer att inte stå i bostadskön. Bland det absolut första jag gjorde när jag flyttade till Stockholm för snart 23 år sedan, var att just ställa mig i bostadskön. Det kändes som en ganska billig väg till att så småningom få ett boende jag förhoppningsvis trivdes med. Åren har sen gått och jag har inte behövt utnyttja min kötid, utan den har lagts på hög för varje år som gått. Två gånger har jag flyttat inom Stockholm, första gången lyckades jag få ta i en ny lägenhet genom ett byte och behövde därmed inte utnyttja min kötid. Det var då jag hamnade i förre lägenheten här i Bagarmossen, en lägenhet jag trivts väldigt bra i och blivit kvar i under väldigt många år.
Men så har vi kommit fram till att vi vill ha en större lägenhet, att vi gärna vill ha ett kombinerat gäst- och arbetsrum. Och under ganska lån tid har vi letat lägenhet, både försökt byta och tittat på vad som kommit ut i bostadskön. Men bostadsmarknaden i Stockholm är trots allt inte att leka med och det är verkligen inte helt lätt att hitta ett nytt boende. Bagarmossen är ändå inte en av de mest oattraktiva förorterna, men det har inte varit helt lätt att hitta någon som kan tänka sig att byta till sig en stor, fin tvåa med mänsklig hyra här.
Några små detaljer behöver ändras på här hemma sedan flytten. Inget stort, men några småsaker behöver köpas hem, framföra arbets- och gästrummet vill jag komplettera med några småsaker. Det är saker som en radio, en extra stol och eventuellt ett litet sidobord. Så inga stora saker, men ändå något jag håller ögonen öppna efter.
Min vana trogen är det i första hand secondhandsmarknaden som dammsugs efter föremål. Just sidobord har jag tittat lite på nytt, men så fort jag hittat något som jag tycker är snyggt – ja, då är det alldeles för dyrt. Jag är ganska petig med vad jag vill ha, hur en möbel ska se ut för att jag ska tycka att den passar in med resterande möblemang. Så det är inte helt lätt att hitta nya pinaler hem alla gånger. Jag får verkligen dammsuga seconhandbutiker och sajter som Blocket för att hitta rätt saker.
Det enda jag tänkt köpa nytt just nu för ögonblicket är radion. Men givetvis ska det vara någon form av retroutförande på den för att den ska passa in i övrigt i lägenheten. Dock har jag insett att just sådana radioapparater har en tendens att vara väldigt dyra. Runt tusenlappen och uppåt är inte helt ovanligt, vilket jag inte riktigt är villig att betala. Men att det ska vara en nyproducerad radio, har helt enkelt med att göra att jag vill vara säker på att den faktiskt kommer att fungera under ett bra tag framöver. En begagnad vet man inte vilken kvalitet den håller riktigt, det är ju det som är det värsta.
Slutligen, efter att vi klagat en del på hur Stockholmshem skött vår flytt till den nya lägenheten, har man gjort något av en kovändning. Man började med att utföra en dyr renovering av lägenheten, där kostnaden lades på hyran. Detta utan att involvera oss så att vi kunde ha något att säga till om när det kommer till färgval och liknande. Vi protesterade rätt högljutt och tyckte att vi som hyresgäster borde få något att säga till om kring renoveringen om det blir vi som ska betala för kalaset. Vi har egentligen inte opponerat oss emot att man genomfört renoveringen, det behövdes säkert. Men om kostnaden för arbetet läggs på vår hyresavi, vill vi ha något att säga till om när det kommer till färgval på väggarna.
Senaste dagarna har det kommit en strid ström av olika hantverkare här hemma. Det har fixats i köket och badrummet framförallt med olika saker, som ska piffa upp lägenheten på olika sätt. Vissa jobb har gått ganska fort, medan andra har dragit ut lite på tiden. Och jag blir lika obekväm varje gång någon är hemma och grejar med något i lägenheten. Inte för att en främmande person är i lägenheten, utan snarare för att jag själv inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill inte stå lutad över personen ifråga och ge intrycket av att jag lägger mig i vederbörandes jobb eller kontrollerar att hen gör det hen ska. Samtidigt vill man ju finnas tillgänglig ifall några frågetecken dyker upp och inte upplevas som nonchalant kring att/hur jobbet utförs.
Nästan exakt på dagen 17 år har jag varit hyresgäst hos Stockholmshem. Jag har varit supernöjd med dem och det är ytterst få gånger jag haft något att anmärka på. Det har varit någon enstaka gång vi haft lite skilda åsikter – till exempel om vad som ”normalt slitage” – om saker, men på det stora hela har Stockholmshem varit just en sådan hyresvärd som gör att man verkligen vill bo i hyresrätt och inte köpa sin lägenhet.
En dryg vecka har vi bott i den nya lägenheten och det märks verkligen att man vänjer sig snabbt vid saker som är bättre. Jag har nu för sista gången varit i den gamla lägenheten och säkerställt att verkligen ingenting finns kvar där av våra ägodelar. De senaste gångerna vi varit i lägenheten har vi alltid pinaler någonstans, längst in på någon hylla i något skåp, något som hängt på någon vägg och så vidare. Nu är i alla fall nycklarna återlämnade till Stockholmshem och vi har officiellt inget ansvar för den gamla lägenheten längre.
Men de senaste gångerna jag varit i den gamla lägenheten, har jag slagits av hur liten den känns i förhållande till den lägenhet vi har flyttat in i. Jag har redan börjat vänja mig vid det extra svängrum som erbjuds i en trea på 84 kvadratmeter. En tvåa på 69 kvadratmeter är ändå ganska stor för att vara en tvåa, men även den kan kännas liten om man har en stor trea att jämföra med.