Din tankesmedja i etern
Detta är huvudkategorin i min blogg. Här hittar ni inlägg kring vad som händer i min vardag och hur jag hanterar olika vardagliga problem, tillkortakommanden och framgångar. Allt lika ärligt som det är sant.
Granen har börjat barra, häromdagen slängde vi ut den vissnande hyacintgruppen och julmaten är uppäten. Så jul- och nyårshelgerna börjar på allvar ta slut. Snart är det dags att ta ner julsakerna helt och hållet och vardagen återgår till normala igen. Man börjar faktiskt vara rätt nöjd när det kommer till skinka, stjärnor, julmat och glögg – och det kommer faktiskt bli skönt att återgå till det normala igen.
Ibland blir jag riktigt trött på mig själv. Jag är så otålig att varenda unge du kan tänka dig har bättre tålamod – till och med i väntan på jultomten på julafton. Får jag idé om nånting, börjar jag direkt kolla och spinna på mitt nya projekt. Det är liksom inte så att jag kan hålla mig till att enbart planera det hela – nej, helst ska jag börja beställa hem en massa prylar inom de första minuterna sen idén slagit mig. Istället för att i sakta och stilla mak kanske först tänka igenom om just den där nykläckta idén ens är realistisk.
Det slår liksom aldrig fel. Samma sak händer varenda jäkla år – åtminstone för min del. Att december månad bara försvinner och man går hux flux från första advent till julafton utan att veta ordet av. Man säger ju att februari är årets kortaste månad, men jag är rätt skeptisk till det. För ibland känns det som att december är mycket kortare!
Sista tiden har jag mer och mer fått upp ögonen för ett fenomen som jag förr tyckte var aningen töntigt. Nämligen att ta med sig datorn och gå och sätta sig på ett fik för att arbeta. Folk har ju gjort så i decennier, så det är ju inget nytt. Men däremot har jag satt en stor, fet töntstämpel på dem som gjort så. Vad är problemet med att sitta hemma i lugn och ro och jobba om man nu inte har ett kontor att gå till, liksom?!
Äntligen, äntligen har vi kommit några dagar in i december – och tillvaron känns med ens aningen lättare. Normalt sett har jag ingenting emot hösten alls, snarare tvärtom. September, oktober kan vara väldigt vackra månader och det kan fortfarande komma en och annan varm och solig dag. November är visserligen grå och trist, men då har man ändå december att se fram emot och julförberedelserna kan börja så smått.
Jag brukar inte ha några som helst problem med hösten. Snarare tvärtom, brukar jag tycka att hösten är riktigt mysig. Jag brukar tycka att hösten är rofylld, fylld av mörka kvällar med levande ljust och filmkvällar.
För exakt fem år sedan, på dagen, skrevs jag in på neurokirurgen på Karolinska i Solna för operation. Den tumör man av en slump några veckor hittat i ryggmärgskanalen i min nacke skulle äntligen opereras bort.
Sakta har jag börjat förlika mig med tanken att semestern börjar lida mot sitt slut. Imorgon bär det av mot Stockholm igen för att ägna några dagar åt tvätt och förbereda sig inför att jobbet drar igång på måndag. Lite smått börjar vardagen dra igång igen redan denna vecka. På torsdag har jag tackat ja till en filminspelning, något som jag visserligen bara gör för att det är kul och inte för att det är ett måste. Sen ska jag försöka komma igång med träningen igen. Minst ett träningspass ska det bli innan måndag – för en gångs skull ska det bli skönt att komma igång med att röra på sig igen. Under semestrarna brukar även träningen ligga i träda – och det märks en markant skillnad både på konditionen och vikten när man är tillbaka igen.
Jag är en av få på jobbet som brukar vilja ha augustisemester. Det är ytterst sällan jag brukar behöva flytta på min semester, utan får nästan alltid igenom min ansökan. Så har det varit på de flesta av mina arbetsplatser, det är ytterst sällan någon nämnvärd konkurrens om fyra veckors semester i augusti.
Första veckan av semestern är snart till ända och jag har sakta börjat känna mig aningen mer avslappnad än innan semestern började. Och det är verkligen få platser där jag finner så mycket avkoppling och sinnesro som familjens sommarstuga längst ute i Söderhamns skärgård. Inga krav, inga tider utan bara omgiven av natur, vatten och fiskmåsar. Nu på sensommaren är det dessutom väldigt få sommargäster här, så lugnet är totalt. Av de 35 stugorna på ön är det inte folk i fler än 5-6 stycken. Det går liksom inte att göra annat än koppla av och ta dagen som den kommer. Man är liksom totalt frånkopplad från vardagen.