Det är av yttersta vikt att kärnan i Sjöfartsverkets viktiga tjänster håller en fullgod nivå

Hettan ligger som ett lock över Sverige och det går nästan inte att röra sig utan att bli svettig. Det går enorma mängder vätska för att orka göra något – och hemma i vår lägenhet går fläktarna på högvarv för att uppnå någon som helst form av svalka. Tur är väl att jag nu har några dagar ledigt och kan ta det lugnt i hettan, jag behöver inte anstränga mig särskilt mycket just nu helt enkelt. Men jag får nog bittert ångra att jag inte tagit semester senare under sommaren, utan redan har haft min semester under juni månad. Det är klart att det hade varit härligare att ha sin semester nu under rådande värmebölja – men det är inte så mycket man kan göra åt det helt enkelt. Vädret är nyckfullt och det går inte i förväg att förutspå hur det ska bli, åtminstone så långt i förväg som semestrarna planeras. Förra året var juni väldigt fin om jag inte minns fel, men i år var det precis tvärtom. Juni har bjudit på regn, blåst och väldigt svalt väder – och man har inte haft någon som helst lust att ligga på stranden eller ens vara utomhus. Nu är det istället för varmt för att man ska orka vara igång på något sätt och det blir att man försöker göra så lite som bara är möjligt.
Tänk att vi svenskar aldrig kan vara riktigt nöjda, utan ständigt hittar något att klaga på?! Antingen är det för kallt eller så klagar vi på att det är för varmt – så det är svårt att göra oss nöjda, åtminstone när det kommer till vädret. Själv tycker jag det är jobbigt när temperaturerna letar sig uppåt 30 grader och det knappt är några som helst vindar att tala om. Jag hade inte velat vara i Sydeuropa där temperaturerna är ännu högre än här hemma. Det är också mycket därför jag väljer att inte åka utomlands under sommaren, jag tycker helt enkelt att den stränga värmen i exempelvis södra Europa skulle bli för jobbig. Då åker jag hellre utomlands i oktober eller november när det är mörkt och kallt hemma medan temperaturerna på sydligare breddgrader blir desto mer behagliga.

Idag firar jag i alla fall ett år som anställd på Sjöfartsverket vilket känns jätteroligt. Tiden har verkligen gått jättefort och det har varit ett superroligt år. Jag har lärt mig fantastiskt mycket och trivts otroligt bra med mitt fria jobb, där jag även får vara utomhus en hel del – förtöja fartyg och prata med folk ombord på fritidsbåtar där man är ute på semester i det fantastiska vädret. När jag jobbat på kontor, har det känts otroligt tråkigt att bara vara inomhus hela dagarna när det varit fint sommarväder som passerar förbi utanför fönstren. Även om jag haft möjlighet att jobba hemifrån vissa dagar, så har det inte gått att jämföra med det jobb jag har idag. Visserligen blir det svårt att jobba hemifrån med mitt nuvarande jobb, men det är heller inget jag känner att jag står efter att kunna göra. Då har jag hellre det jobb jag nu har, där jag visserligen måste vara på plats varje arbetspass – men har ett otroligt fritt jobb där jag stundtals får vara ute i det vackra sommarvädret. Slutligen får jag jobba inom den bransch där jag är utbildad och har numera inga större planer på att byta arbetsgivare. Sen kanske jag inte jobbar som just kanaloperatör livet ut, men hos Sjöfartsverket blir jag med stor sannolikhet kvar.
För ett år sedan började jag som timvikarie, men jobbade mer eller mindre heltid under de månader jag gick på mitt timvikariat. Det visade sig att behovet av personal var jättestort – så i mars i år fick jag fast anställning och en egen schemarad, något som jag gladeligen tillträdde och skrev på papper för. Det är förstås en större säkerhet med en fast anställning – med fast lön, rätt till semester och så vidare. Som timvikarie känner man sig aldrig riktigt ledig, utan har telefonen konstant inom räckhåll ifall någon ska ringa och erbjuda ett arbetspass. Att man sedan fått arbetspass innebär inte att man kan planera efter att jobba som schemat ligger – utan schemat kan ändras snabbt. Det gör det svårt att ha ett fungerande privatliv som timvikarie, hur bra man än trivs med jobbet. Nu har jag egen schemarad och visst kan schemat fortfarande ändras ibland och visst får man ibland jobba övertid – men det är inte så stora påfrestningar på privatlivet som ett timvikariat.

Hur firar jag då mitt ettårsjubileum på Sjöfartsverket? Jo, ikväll blir det middag på Gondolen med sambon för att fira att det redan gått ett år sedan jag började på detta statliga verk. Att dt4 blev just idag är något av en slump egentligen, men när jag kom på att jag har detta jubileum just idag så kändes det extra viktigt att gå ut och äta på något lite bättre ställe. Vi har även varit ute lite i värmen idag och uträttat några ärenden i centrum – och förstås passat på att äta mjukglass i solen på torget här i Bagarmossen. I övrigt har vi haft något av en slappardag och inte gjort så hemskt mycket – man orkar inte så mycket i den rådande värmen. Vi har jobbat ganska intensivt de gångna veckorna och har nu en veckas ledighet att se fram emot från och med idag, vilket i sig är värt att fira om ni frågar mig. Så det är liksom dubbel anledning att fira den 22 juli 2025.
Annars är ju detta ett ganska tungt datum med tanke på att det är årsdagen av terrorattackerna i Oslo och på Utøya för 14 år sedan. Det är också en dag jag minns otroligt väl, då bodde jag fortfarande i Kalmar och var ledig just den dagen. Jag minns hur det började komma rapporter om en explosion i centrala Oslo och jag tänkte direkt att detta är en terrorattack, inte bara en olyckshändelse. Och snart började det komma rapporter om skottlossning på Utøya – och jag förstod snabbt att detta hängde ihop på något sätt. I kommentarsfälten kunde man snart börja läsa kommentarer som spekulerade i att det var någon invandrare som låg bakom det hela – vilket ju inom bara några timmar visade sig vara helt fel. Istället var det en ”helt norsk” man med vedervärdiga högerextrema åsikter som gjort sig skyldig till detta hemska dåd. Yttrande- och åsiktsfrihet i all ära, men när det övergår till våldsdåd så är man ut på extremt tunn is.