Sprängningarna den senaste tiden har väl inte gått någon obemärkt förbi. Och det är allt annat än särskilt lustigt att det händer, inte minst att det är så pass ofta det trots allt sker. På 50-talet var det raggarna man oroade sig för, på 90-talet kom MC-gängen till Sverige och hade mer eller mindre ett regelrätt krig sinsemellan. Och idag är det den organiserade brottsligheten som sätter skräck i samhället. Kriminaliteten tycks krypa nedåt i åldrarna och de gärningsmän som grips för skjutningar och sprängningar tycks bli allt yngre. För min del kom det hela väldigt tätt inpå, när en sprängladdning detonerade i grannporten för några dagar sedan. Så snart är liksom ingen förskonad från det eskalerande våldet. Gärningsmännen som ligger bakom dessa sprängningar och skjutningar, tycks totalt likgiltiga inför om någon utomstående råkar illa ut. En sprängladdning i en trappuppgång kan skada otroligt många människor om det vill sig riktigt illa, men det är man totalt likgiltig inför uppenbarligen.

Jag tycker man blir så less på allt som sker i samhället nuförtiden, det är en otroligt skrämmande utveckling. Politikerna gastar sig hesa om olika motåtgärder för att komma tillrätta med gängvåldet och kunna garantera säkerheten för oss vanliga svenssons. Det ska till fler poliser, hårdare straff och det ena med det sjunde. Själv tror jag vi måste stärka upp hela samhället för att komma tillrätta med utvecklingen. Polis och rättsväsende behöver givetvis mer resurser och visst kan hårdare straff vara en del av lösningen – men jag tror även på mer resurser till skola, socialtjänst och så vidare också. Alla åtgärder är viktiga för att vi ska kunna stävja den här utvecklingen.
Alla är nog i princip eniga om att vi måste komma tillrätta med situationen, sen ser man lite olika lösningar på det hela. Frågar man SD, så räcker att man stoppar invandringen så är problemet. Riktigt så enkelt tror jag faktiskt inte det är, det finns garanterat etniska svenskar som är inblandade i det hela också – så stopp för invandringen är ingen universallösning.

Jag vet inte om man ska kalla det hemskt eller bara tragiskt att brottsligheten kryper nedåt i åldrarna. Vi hör ju om personer i 15-årsåldern som grips för väldigt grova brott, alltifrån att placera ut sprängladdningar till skjutningar. Jag har inget minne av att sådant ens förekom när en annan gick i skolan. Visst hade man enstaka “värstingar” i skolan, men de var få och alla visste vilka de var – men jag tror inte ens de skulle befattat sig med skjutvapen och sprängmedel.
Idag känns det som att det är så många i den här åldern som missköter sig grovt, att det borde finnas någon i varje klass som kan hantera sprängmedel och skjutvapen. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att förstöra sin framtid på detta utstuderade sätt, genom i värsta fall döda och/eller lemlästa andra människor. Jag stänker själv på vilken mardröm det måste vara som förälder att få veta att ens barn är inblandade i dessa hemskheter, det måste ju kännas som ett fruktansvärt misslyckande. Sen kan man förstås alltid fråga sig vilken typ av familjer dessa ungdomar kommer ifrån? Något måste ju gått snett oerhört tidigt i livet för att man ska hamna så snett att man springer runt med sprängladdningar och automatvapen i tonåren. I somliga fall är det säkert väldigt trasiga familjer som ligger bakom dessa ungdomar. Men jag misstänker också att vissa kommer från helt normala uppväxtförhållanden, men där det ändå gått snett av en eller annan anledning.

Det är traumatiskt nog med sprängladdningar som detonerar åt höger och vänster. Men som det nu känns, är det bara en tidsfråga innan någon skadas i någon av alla sprängningar. Någon som råkar passera just när en sprängladdning detonerar, kanske till och med någon totalt oskyldig som inte ens har med saken att göra. Det är illa nog om den som sprängladdningen är avsedd för skadas eller stryker med, men det är etter värre om det är en person som inte ens har med saken att göra.
Ska man tro den senaste nyhetsrapporteringen, tror polisen att den senaste tidens våldsdåd går att härröra till narkotikahandeln i Sundsvall. Låter lite långsökt i min värld, men jag är å andra sidan inte insatt i den där världen. Jag förstår inte riktigt varför man börja spränga saker i Stockholm för något som pågår i Sundsvall, två orter som det är 40 mil emellan.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d