Persona non grata

När avslöjandena om att Göran Lambertz misstänkts för våldtäkt kom ut blev jag egentligen inte särskilt förvånad. Jag blev än mindre förvånad över hans så kallade ”presskonferens” när han släppts fri. Hans uttalanden om att han ”blir kladdig” när han druckit kändes inte som något helt otypisk en man i övre medelåldern med en hög samhällsposition. Visst är det skrämmande att man reagerar på ett sådant sätt? Vi är så vana vid män i maktpositioner som tar sig friheter de inte ska ta sig att vi inte längre förvånas när de sedan avslöjas med fingrar och andra kroppsdelar placerade på mindre lämpliga ställen.
Lambertz medgav dessutom själv att han gått över gränsen genom att kladda (som han själv uttrycker det, men på ren svenska: han tafsade) och blivit avvisad flera gånger under den aktuella kvällen. Och trots kvinnans avvisanden har sedan haft sex med henne, även om våldtäkt inte kunnat styrkas enligt den åklagare som lett förundersökningen. Själv anser jag dock att hans uttalanden i media borde vara tillräckligt för att inleda en förundersökning om oaktsam våldtäkt.

Men när Soran Ismail misstänktes för bland annat våldtäkt var åtminstone min egen reaktion en helt en annan. Jag blev inte bara förvånad utan även väldigt besviken. Jag har sett honom live flera gånger, gillat hans humor och shower. Han har inte givit intrycket av någon som tar sig den här typen av friheter, snarare tvärtom. Han har givit intrycket av att vara en helyllekille med vettiga åsikter som står upp för de svaga i samhället. Inte någon som utnyttjar sin position för att få ligga – eller än mindre tvinga till sig sex.
Det bar faktiskt emot litegrann, men jag kände mig till sist manad att se dokumentären om honom på SVT. Mer för att ha en uppfattning om ett så pass omdebatterat program än att jag egentligen var nyfiken på vad som sades i programmet. Och även om det kanske inte var syftet med programmet, fick Soran Ismail verkligen möjligheten att ta på sig en offerkofta och ”gråta ut” på bästa sändningstid. Helt utan att någon av kvinnorna som anmält honom gav sin bild av vad som lett fram till anmälningarna. Visserligen ska kvinnorna fått möjligheten att uttala sig enligt SVT, men man kan diskutera det lämpliga i att alls sända programmet när inte båda sidor ger sin bild av vad som skett.

Dokumentären har redan anmälts flera gång till Granskningsnämnden, bland annat på grund av att den bara ger Ismails sida av storyn. Och jag är nog benägen att hålla med, det hade varit smakfullare om åtminstone någon av kvinnorna fått ge sin bild av vad som hänt.
Soran Ismail medger ”lite mellan raderna” att han kanske vid något tillfälle gått över gränsen, men erkänner sig inte skyldig till våldtäkt. Och något annat kan man ju knappast vänta sig, jag tror inte någon förväntat sig att han skulle erkänna något sådant i TV. Sen vad som exakt har hänt, det vet förstås bara de inblandade, det vill säga Soran och de aktuella kvinnorna. Men det måste ändå höra till ovanligheterna att någon gör en anmälan om våldtäkt utan att finns någon form av sanningshalt i det, falska anmälningar om den här typen av brott är garanterat extremt ovanliga. Sen är bevisningen den svåra delen i den här typen av brottsutredningar, eftersom ord oftast står mot ord.
Men något galet är det när 97 % av alla våldtäktsanmälningar inte leder till en fällande dom. Det är alltså en försvinnande liten del av de misstänkta gärningsmännen som slutändan faktiskt fälls. Sen finns det säkerligen en lång rad anledningar till de siffrorna. Jag tror inte att det uteslutande beror på att rättsväsendet gör ett dåligt arbete, utan har säkerligen många gånger att göra med dåligt bevisläge.

Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2
Dagens Nyheter 1 2 3 4