allkonstnarenSå har jag bestämt mig för något som jag funderat på väldigt länge, men liksom inte riktigt kommit till skott med. Jag har länge sagt att om jag inte fått barn innan jag fyll 40, då ska jag sterilisera mig. De senaste fem åren har jag tänkt flera gånger att gå till läkaren för en remiss, men det har liksom inte riktigt blivit av. Men när jag var till läkaren häromdagen i ett annat ärende tog jag faktiskt upp det hela, att jag tyckte det var dags för ett ingrepp. Så nu har jag fått en remiss till rätt instans och väntar på att få en kallelse för att göra ingreppet.
Jag har aldrig haft en längtan efter egna barn, aldrig sett mig som en familjefar och så har det varit sedan tonåren. Att jag velat vänta med ingreppet att sterilisera mig har helt enkelt varit för att jag tänkt att jag kan ändra mig och komma på andra tankar. Men det har jag inte gjort, utan jag står fortfarande fast vid beslutet att inte skaffa några barn. Och nu börjar jag komma upp i den åldern att jag helt enkelt tycker att jag är för gammal för att skaffa småbarn. Jag skulle inte palla vaknätter, blöjbyten och kånka runt på ett litet barn. Sedan tänker jag också att jag kommer vara över 60 när barnet fyller 18, vilket inte heller känns särskilt lockande. Jag kommer inte vara pigg nog att leka med barnbarn, se barnbarnen växa upp, gå på bröllop dop och så vidare. Så nej, nu är det faktiskt lite försent för barn dessutom.
Många bruka bli förvånade över mitt val att inte skaffa barn, eftersom jag egentligen är väldigt barnkär. Jag sitter ofta och gärna barnvakt åt mina två syskonbarn och gullar gärna med barn så fort jag får tillfälle. Så det är definitivt inte så att jag skulle ha något emot barn i sig på något vis. Men jag vill helt enkelt inte ha några egna, så enkelt är det. Jag kan inte riktigt motivera varför jag inte vill ha barn, utan den enda förklaringen är att jag inte känner någon längtan efter egna barn. Ibland kan det ju vara så med vissa ställningstaganden, att man helt enkelt inte kan motivera dem.
Nu när jag tagit steget, känns det som helt rätt beslut att ta. Jag har tänkt på det i flera år och nu tagit steget att faktiskt göra det. Så det är inte direkt något förhastat beslut, utan något som vuxit fram genom åren – under flera decennier. Jag har velat hålla på att göra ingreppet just utifall jag skulle ändra mig under årens gång, sådant vet man ju inte. Men jag har inte ändrat mig, utan ställningstagandet har stått kvar. Så nu är det läge att göra slag i saken och faktiskt göra ingreppet.
Nu får sjukvårdens hjul mala, får se när jag får kallelse för ett första besök. Vad jag förstått börjar man med ett psykologbesök, sedan genomför man operationen. Själv tycker jag psykologbesöket känns ganska överflödigt, jag är övertygad om att jag vill genomgå ingreppet. Men det är så rutinen ser ut, man vill väl se att jag faktiskt bestämt mig och att det inte är förhastat.
Vad jag läst mig till, är det ett snabbt ingrepp utan narkos utan bara lokalbedövning och man kan åka hem samma dag. Det är inte alla regioner som erbjuder sterilisering kostnadsfritt, men Stockholm är en av de regioner som faktiskt gör det. I vissa regioner får man betala ingreppet själv, så jag är glad att jag bor i Stockholm som erbjuder ingreppet helt gratis.
