Som ett brev på Posten

I spåren av digitaliseringen sjunker antalet brev som ska delas ut i Sverige stadigt och snabbt. Det pressar Postnord, som har skyldighet av PTS att dela ut brev i hela landet. Regelverket säger att portot ska finansiera utdelningen. Det har redan höjts flera gånger. Sedan 1997 har antalet brev som skickas i Sverige minskat med 70 procent. Prognosen är att raset fortsätter i allt snabbare takt. De svenska postreglerna säger att minst 95 procent av inrikes brev ska ha delats ut inom två arbetsdagar, oavsett var i landet breven har lämnats in. Det kravet klarade Postnord nätt och jämnt förra året. Däremot klarade bolaget inte statens lönsamhetskrav och lämnade därmed ingen vinstutdelning till ägaren.
Den 1 april i år beslutade Post- och telestyrelsen återigen att Postnord ska sköta postservicen i hela landet. Men Postnord anser att villkoren som är förknippade med uppdraget är alltför betungande och leder till att brevverksamheten går med förlust. (Källa: DN)

Jag började min yrkeskarriär som brevbärare på dåvarande Posten, nuvarande PostNord, i mitten av 90-talet. Jag delade ut brev, körde paket och hämtade in post och paket från företag och trivdes väldigt bra. Men det slet på kroppen att springa i trappor hela dagarna, så jag valde med tiden att söka mig vidare. Jag längtar inte tillbaka till Posten, men tänker ibland på vilken skillnad det är i kommunikationen människor emellan numera än när jag kom ut i yrkeslivet för ganska exakt 30 år sedan. Då var Posten en viktig aktör i samhället och en stor del av kommunikationen gick just brevledes. Breven delades ut över natten, det vill säga inom en vardag från att de lämnats in till Posten. Och man hade stora mängder post och reklam att dela ut på varje brevbärardistrikt. Men idag ser säkerligen tillvaron som brevbärare totalt annorlunda ut, istället är det säkerligen paketdistributionen som är på frammarsch med tanke på all internetshopping som ständigt ökar. Numera skickas det knappt några julkort längre, utan folk skickar sina hälsningar elektroniskt i den mån man skickar några.
Själv är jag säkerligen lite av en bakåtsträvare, men jag tycker om att få post – även om det numera oftast bara är räkningar som kommer med posten. Det vill säga de få räkningar som inte skickas elektroniskt. För så är det trots allt numera, de allra flesta fakturor kommer i Kivra eller den vanliga mejlen. Det har på sätt och vis blivit lite omständligare att göra räkningarna numera, man har räkningar som kommer via fler kanaler än ”bara” per post. Plötsligt ska man hålla koll på mejl och Kivra också – och risken blir större att man missar någon faktura.

Men i ärlighetens namn ska jag erkänna att även jag skickar färre brev, kort och paket än jag gjorde för 25 år sedan. Den allra mesta kommunikationen idag sker ju trots allt elektroniskt, det går liksom inte att komma ifrån. Det går fortare, är billigare, enklare och smidigare. Men visst är det roligt med brev, inte sant?! Det är något helt annat att få ett handskrivet brev än ett mejl som ploppar upp en skärm. Det är till och med roligare med en faktura i pappersform än en faktura som kommer elektroniskt. Jag försöker faktiskt att skicka brev och kort de gånger möjligheterna ges – och ibland får jag till och med svar den vägen, vilket ju är fantastiskt roligt. I firman skickar jag i princip alltid alla fakturor med PostNord, eftersom jag tycker det är ett trevligt sätt att skicka saker. Bara när mottagaren uttryckligen önskar att få fakturan per mejl skickar jag den på det viset. Dessutom ger det mig möjligheten att skicka med lite reklamprylar, vilket jag någonstans tror gynnar affärerna litegrann.
Så även om jag skickar färre brev än för 25 år sedan, så tror jag faktiskt att jag skickar fler brev än genomsnittet av svenskarna. Minns ni tiden man hade brevkompisar? Jag hade flera stycken runtom i världen och fick stora mängder brev varje dag. Jag har faktiskt fortfarande kontakt med ett par stycken, men vi skriver inga brev längre utan har kontakt via Facebook och liknande modernare kontaktvägar. Men jag vidhåller att det har sin charm med handskrivna brev, det är så otroligt mycket roligare än när det plingar till i telefonen och man har fått ett mejl eller meddelande.

Sen måste det tilläggas en sak i sammanhanget – och det är att postgången inte fungerar lika bra längre som för några decennier sedan. Jag vet inte hur mycket jag tampats med PostNord på sistone när brev inte delats ut som de ska – både där jag varit mottagare och avsändare. Jag skickar en stor mängd julkort varje år till exempel – och många kommer tillbaka med motiveringen ”mottagare okänd”, trots att jag vet att försändelsen är korrekt adresserad och att mottagaren finns på adressen. Det är liksom inte enstaka julkort som kommer tillbaka, utan vi snackar kanske 30-40 julkort av cirka 350 skickade kort. Och där är merparten korrekt adresserade till en adressat som faktiskt finns på adressen. Så vad som skett med min tidigare arbetsgivare PostNord vet jag inte riktigt. Har man bara otur, anställer man folk som inte klarar sitt jobb eller är det något annat som fallerar när man hanterar brev? För när det kommer till pakethanteringen, då verkar allt fungera mer eller mindre fläckfritt – jag skickar och tar emot paket via PostNord mer än gärna. Då har jag haft mer otur med andra paketdistributörer som exempelvis UPS.
Jag minns när vi flyttade för ganska precis tre år sedan. Vi flyttade från mellan två lägenheter i samma trappuppgång, tre trappor upp och begärde förstås eftersändning på posten. Men tror ni eftersändningen fungerade? Nej, trots att hyresvärden var snabb att uppdatera namnen på dörrarna, så delades vår post antingen ut till den gamla lägenheten eller skickades tillbaka till avsändaren. Man gjorde allt utom att dela ut våra försändelser till den nya lägenheten. Vi behövde visserligen aldrig betala för eftersändningen, men det hjälpte trots allt inte så mycket när vi inte fick vår post. Så någonstans känns det som att PostNord har en väldig otur när de arbetar.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1