Din tankesmedja i etern
I måndags var det så dags igen för magnetröntgen. Jag gillar verkligen inte dessa undersökningar, framförallt inte att tvingas ligga still i dessa väsnande apparater i bortåt en timme. Alla som någon gång underkastat sig en magnetröntgen, vet att man ska ligga helt stilla under undersökningens gång. Man får inte ändra ställning eller göra några …
Vecka 41 lider emot sitt slut och man kan lägga ytterligare en höstvecka till handlingarna. Jag inledde veckan med att göra mina tre första nattpass i skarp drift på jobbet – visserligen med handledare, men ändå. Det var tufft, svårt och intensivt, men gick ändå oväntat bra kändes det som. Det är otroligt många moment …
Ytterligare en vecka kan så föras till handlingarna och avrundas. Snart är dessutom september över och det känns verkligen surrealistiskt hur tiden liksom bara flyger iväg. Men kalendern förblir liksom fullspäckad både under veckorna och under helgerna och det gör att tiden går fruktansvärt fort. Tre veckor har jag förverkat på nya jobbet och det känns nästan surrealistiskt att jag om några dagar varit där en månad. Nu kan jag i alla fall se fram emot att om ett par veckor övergå till skiftgång igen, då min handledarledda del av utbildningen inleds. Det ska verkligen bli jätteskönt och jag ser fram emot att inte längre behöva gå på kontorstider. Jag ser fram emot att slippa trängas i tunnelbanan på väg till och från jobbet, jag ser fram emot att få mer tid och ork till saker och ting och att ha en mer varierad tillvaro.
Jag har knappt varit hemma överhuvudtaget sedan månadsskiftet. Har jag inte haft andra ärenden, har jag varit på sjukhuset med min anhörig som blivit sjuk. Så trots att jag varit sjukskriven, har det varit en intensiv period som nu är över. Det har inte varit stressiga saker i sig som jag haft för mig, men jag har ändå fått ligga i en hel del känns det som.
Så har det gått en dryg vecka in i maj och jag kan nästan inte fatta det. Tiden försvinner i en rasande fart, snabbare än man hinner blinka. Om några veckor går vi in i den första sommarmånaden och om en dryg månad är det dags för midsommar. Ja, är det bara jag som undrar vart tiden tar vägen egentligen? Vädret i sig har kanske inte skvallrat så mycket om att det är vår, de har trots allt varit ganska kyligt på sistone – inte minst när man rört sig ute på kvällar och tidiga morgnar. Somliga nätter har det varit frost ända ner här i Stockholm, vilket känns som att det är ganska ovanligt så här sent under våren.
Det är rätt typiskt ändå. Av en slump fick jag mina två läkarbesök inbokade samma dag, med några timmars mellanrum. Det var ju perfekt, då behövde jag inte hålla på att trixa alltför mycket med mina arbetstider. Jag hade tillräckligt med tid mellan läkarbesöken för att inte behöva stressa, så jag tog helt enkel ledigt en natt för att kunna gå på mina två läkarbesök idag. Så fick jag häromdagen veta att min läkare i Solna blivit sjuk och att man därför behövde boka om min tid – till en tid som inte alls passar mig.
Så lyckades man återigen skrämma livet ur mig från vårdens sida. Det är visserligen inte särskilt svårt att göra, man oroar sig för både det ena och det andra när man har en cancerdiagnos i bagaget. Som sagt, är det alltid en anspänning med dessa magnetröntgenundersökningar, man funderar alltid över ifall de kommer att hitta något i samband med undersökningarna. Under flera år vaggades jag in i någon form av lugn, eftersom man inte hittade något. Men så kom de där förbaskade cellförändringarna för ett drygt år sedan, följt av en lång strålbehandling för att bli av med förändringarna. Så inte minst efter det, har jag svårt att inte känna någon form av anspänning inför undersökningarna – och inte minst inför läkarbesöket efteråt, då man ska få veta resultatet.
Våren tycks slutligen ha slagit sitt grepp om Stockholm och det blir sakta varmare och man kan ana fågelkvitter när man är utomhus. Det märks stor skillnad i ljus och väder, det blir allt senare på dagen som man går runt och tänder upp i lägenheten. För mig som jobbar natt, är skillnaden markant. Numera är det fortfarande ljust när jag åker till jobbet på kvällen och det är sedan länge fullt dagsljus när jag åker hem på morgonen. Varje vår märker man hur desperat man är efter ljus och värme efter den långa, mörka och kalla delen av året.
Det är verkligen skönt att vi sakta men säkert går mot ljusare tider igen. Jag som jobbar på nätterna märker en enorm skillnad i ljus under dygnet, inte minst när jag åker hem från jobbet på morgnarna. För inte alltför länge sedan var det fortfarande mörkt när jag kröp till sängs framåt morgonkvisten efter att ha jobbat hela natten. Och när jag vaknade igen på eftermiddagen, hade solen hunnit gå ner. Man såg verkligen inget dagsljus överhuvudtaget, utan sov bort de få timmar mitt på dagen som det var någon form av dagsljus. Numera ser man solen gå upp när man går till pendeltåget på morgonen och det är fullt dagsljus när man väl kommer hem. Även om man sover en stor del av dagen, så hinner man trots allt se lite dagsljus – vilket känns oerhört skönt.
Tanken från början var att jag skulle ha en liten långledighet denna helg efter att ha gått av i onsdags morse. Men riktigt så blev det inte, för varför ska det bli som man har tänkt sig? Igår blev det övertid på jobbet och jag jobbade för ovanlighetens skull dagpass, vilket är otroligt ovant för mig. Jag är van att vara på jobbet på nätterna nuförtiden, men någon gång ibland blir det ett dagpass även för mig. Det blir ju schemaändringar med jämna mellanrum när folk är sjuka, behöver vara lediga eller vad det nu kan vara. Och det är segt när väckarklockan ringer vid halv fem och det är dags att stiga upp. Inte minst om man jobbat ett stort antal nätter och gått av dagen innan. Det var en tuff vändning på dygnet, att gå av sista nattpasset onsdag morgon och sedan stiga upp tidigt på torsdagen.