Din tankesmedja i etern
I år firar jag 32 år som nikotinist. Jag var bara 14 när jag började röka, först på deltid men så småningom dagligen. Sedan rökte jag fram tills jag var i 30-årsåldern, då jag övergick till att snusa istället – framförallt för hälsans skull, men också för att det blir billigare. Nu är det väl …
Det har gått 17 år sedan jag slutade röka, även om jag feströkte till och från efter det. Men för nio år sedan slutade jag även med den ovanan. Då fick jag nämligen cancer och bestämde mig för att helt och hållet låta bli röktobak. På det stora hela saknar jag inte rökningen, utan tycker att det är oerhört skönt att ha blivit av med den ovanan. Jag snusar visserligen men dels stör jag ingen och dels är det mycket hälsosammare än om man röker.
EU vill tvinga Sverige att rejält höja skatten på snus. Om förslaget blir verklighet skulle en dosa General lössnus kosta över 120 kronor. Det skulle alltså bli dyrare att snusa än att röka – som är avsevärt mycket hälsovådligare. Uppgifterna har fått finansministern att reagera och man kommer stå upp för det svenska snuset säger man.
På många sätt längtar jag inte tillbaka till singellivets dejtande. Jag har haft min beskärda del av rötägg och det känns som att mitt största problem är att jag absolut skall bli ihop med dem också, jag kan liksom inte hålla mig till att dumpa dem när de börjar visa sina knäpphetstendenser. Vissa av rötäggen har visserligen förstånd nog att dumpa mig istället, vilket väl är att betrakta som en god gärning i många sammanhang. Det känns som att jag varit med om det mesta när det kommer till svartsjuka, översitteri, anklagelser, ryktesspridning, självmordsförsök och allt vad nu mina dejter/flickvänner tagit sig för.
Det har gått över åtta år sedan jag slutade röka helt och hållet. 16 år sedan jag slutade röka på heltid. Men lik förbaskat kan jag fortfarande längta efter en cigarett. Jag kan fortfarande tycka att det vore gott med en cigarett på maten eller till morgonkaffet. Eller varför inte en öl eller glas rödtjut och en cigarett? För att inte tala om nyårscigarren. Ja, tillfällena är många då det är mer eller mindre gott, trevligt, socialt och/eller härligt att röka. För att inte säga alldeles… alldeles underbart.
Jag betecknar mig inte som särskilt gammal, men kan minnas somliga saker från när jag var liten som gör att det känns som att man växte upp på stenåldern. Jag minns hur det blossades och röktes hejvilt i min omgivning, nästan alla vuxna jag kände rökte i någon utsträckning. Själv började jag röka när jag var 14 år och tyckte det var superballt med rökning. Det var liksom något alla gjorde och jag ville inte vara sämre. Hur mycket jag än hostade, lik förbaskat skulle jag lära mig att dra halsbloss – och hade väl någon konstig föreställning om att tjejerna tyckte jag var jätteball. Vilket de förmodligen inte gjorde, men det fattade ju inte jag.
Vad attraheras du av hos en potentiell partner? Har du några krav när det kommer till utseende och/eller personlighet som måste uppfyllas för att du ska attraheras av vederbörande? Eller finns det något som verkligen kan få dig avtänd och känna att här finns det inte en chans att det kan bli en potentiell relation?
Jag har dejtat ganska mycket genom åren och kommit fram till några ganska enkla ”regler”. Jag inser att det är helheten hos en person som får mig attraherad, alltså en kombination av personlighet och utseende. En tjej som vid första ögonkastet kan se tråkig och alldaglig ut kan bli otroligt attraktiv med rätt personlighet. Och tvärtom kan någon som ser jäkligt bra ut rent fysiskt snabbt bli oattraktiv med ”fel” personlighet.
Det enda ”krav” jag ställer på utseendet är att jag vill se att vederbörande faktiskt bryr sig om sitt utseende. Det behöver inte på något vis betyda att man behöver vara vältränad och se ut som en barbiedocka. Det räcker att man faktiskt kan klä sig utifrån den kropp man har, att man sköter som sitt yttre helt enkelt. Sen kan du vara mörk, ljus, lång, kort, rund eller smal – det spelar oftast ingen större roll.
Rent personlighetsmässigt, attraheras jag av tjejer som är trygga och starka i sig själva. Tjejer som kan stå upp för sig själva, säga ifrån och inte låter sig bli överkörda. I alla fall så länge den egenskapen inte tippar över till att man blir osmidig och elak, för det är faktiskt en hårfin gräns däremellan.
Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag kommit på mig själv med att bli alltmer kräsen med saker och ting. Kanske inte så mycket när det kommer till mat, men när det kommer till mycket annat. Inte minst till de vanor jag lagt mig till med genom åren. Som snusare väljer jag med omsorg vilket snus jag köper, det funkar inte med vilken sort som helst. Jag var mycket mer ombytlig med cigaretter på den tiden jag rökte, även om jag föredrog vissa märken och som jag allt som oftast köpte. Jag köper oftast lite dyrare snus och inte något billigt krafs. Det ska gärna vara smaksatt snus och jag har en favorit, som smakar rökig whisky.
Detsamma gäller när det kommer till vin, jag har svårt för billigare vinsorter utan köper sällan viner som ligger under prislappar på 90 kronor per flaska. Vad gäller öl har jag vissa sorter jag i princip alltid köper, som har kommit till bli mina favoriter. Jag kan dricka andra märken i de lägen jag blir bjuden, men det är väldigt sällan jag avviker från de märken jag tycker om när jag köper själv.
Jag var bara 14 år när jag började röka, en vana som jag sedan hade under väldigt många år. Som mest rökte jag 1,5 paket Röd Prince om dagen innan jag slutligen bestämde mig för att sluta 2008. Istället övergick jag till att snusa och hade det inte varit för snuset, hade jag förmodligen börjat röka igen. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och kan emellanåt verkligen sakna en cigarett i vissa situationer. Som till morgonkaffet, tillsammans med en kall öl eller ett glas vin på en vårvarm uteservering eller liknande.