Det har på senaste tiden inte gått en dag utan att på ett eller annat sätt rapporterats om Sveriges eventuella inträde i Nato. Det har rapporterats så mycket att man vid det här laget nästan börjar tröttna på hela grejen. Och framförallt vet jag i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska tycka om ett eventuellt medlemskap. Hade någon frågat mig innan Ryssland fick för sig att invadera Ukraina, hade jag tveklöst sagt nej till ett medlemskap. Sverige har en fin tradition av alliansfrihet, som gjort att vi inte varit i krig på en bra bit över 100 år. Men med tanke på det rådande världsläget, är jag inte riktigt lika säker på att alliansfrihet är den rätta vägen att gå. Vad händer om Ryssland får för sig att även Sverige är nazistiskt och man behöver gå in militärt för att ”rensa upp” lite?
Att Putin plötsligt drabbats av någon slags storhetsvansinne och paranoia gör inte världsläget särskilt tryggt och säkert. För första gången känner jag mig riktigt orolig när det gäller världsläget, det känns plötsligt inte alls säkert vad gäller världsfreden längre. Vapenskramlet i öster – inte alls långt ifrån Sverige – gör mig extremt orolig. Vad blir Putins nästa steg, oavsett hur det går i Ukraina? Det känns farligt oavsett om Putin och Ryssland går segrande ur kriget eller ej.
Regimen i Ryssland har redan börjat peka ut kända svenskar – som Astrid Lindgren och Ingmar Bergman – som nazister och jag kan inte låta bli att fundera på om en början till något större? Kommer det fler anklagelser? Kommer Putin se någon anledning att attackera Sverige på lika lösa boliner som man attackerat Ukraina?

Och det är väl just den här oron som gör att jag vacklar i Nato-frågan. Någonstans funderar jag på om det kanske ändå vore en god idé trots allt att gå med. Det skulle trots allt innebära en ökad trygghet och en minskad risk att vi blir attackerade. Jag ger inte mycket för de avtal som finns idag med en rad olika länder. I ett skarpt läge, i händelse av ett krig, står Sverige förmodligen väldigt ensamt om vi inte är med i Nato. Och med den ökade risken för en väpnad attack, lutar jag allt mer åt att jag faktiskt är för ett Natomedlemskap. Jag erkänner att jag är uppriktigt oroad för vad Ryssland kan tänka sig att ställa till med, på svenska mark inkluderat. Och då måste vi göra vad som står i vår makt för att skydda oss, för att garantera den svenska tryggheten.

Sen känns det som att beslutet mer eller mindre är taget redan. Jag är tämligen säker på att det kommer bli ett inträde i försvarsalliansen. I helgen kommer sossarnas besked om hur partiet ställer sig till ett medlemskap – och det kommer med största sannolikhet bli ett ja.
Jag tror inte på någon folkomröstning i frågan, som bland annat Vänsterpartiet propagerat för. Det känns som en fråga vi får överlåta till politikerna att besluta om. Det är så många parametrar som ska vägas in i beslutet, att jag tror det blir svårt med en folkomröstning.
Sen är det svårt att inte ställa sig frågan varför det är så bråttom att plötsligt gå med i Nato? Vad gör att det plötsligt är så viktigt att skapa sig allierade genom en av världens största försvarsallianser? Jag tänker att det förmodligen är mycket vi ”vanliga Svenssons” inte får veta. Men jag blir onekligen nyfiken på vad i världsläget som gör att det är så otroligt bråttom. Finns det konkreta hot mot Sverige som vi inte känner till? Behöver man vara orolig för ett väpnat angrepp? Kort och gott, vad är det man inte berättar?

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

Kommentera

%d bloggare gillar detta: