No comments needed…
David Batra
No comments needed…
Ett stort misslyckande
Den 17-åring som suttit häktad för polismordet i Göteborg har nu åtalats för bland annat mord och mordförsök. Polisen måste ha gjort ett hästjobb, inte minst med tanke på att pojken greps bara ett par dygn efter mordet. Jag kan knappt föreställa mig den aktivitet som måste rått inom polismyndigheten dygnen efter att en kollega blivit skjuten. Jag är ingen jurist, men har jag förstått nyhetsrapporteringen rätt verkar bevisläget vara rätt bra. Bland annat har man hittat DNA-spår efter 17-åringen, något som ju trots allt brukar vara bra i en brottsutredning.
Nu återstår att se om bevisningen håller i en rättegång och personligen hoppas jag att man gripit rätt person. Med tanke på att han suttit häktad ända sedan mordet skedde, så är ju oddsen bra för att läget trots allt sedan är sådant att man fått tag i rätt gärningsman.
På hemmaplan
Det känns alltid lite konstigt, nästan vemodig att vara tillbaka hemma igen efter att ha varit bortrest några dagar. Igår eftermiddag km jag hem efter några dagars filminspelning på Åland, det har varit tre hotellnätter och middag på restaurang på kvällarna. Även om jag jobbat på dagarna, har det känts lyxigt att för några dagar befinna sig utomlands och få bo på hotell, äta ute och ändå få se sig om lite.
Det är många år sedan jag var på Åland senast, tror jag var i tioårsåldern när jag senast var där. Sedan dess är det närmsta jag kommit, när man varit kryssning och bara lagt till i hamn men aldrig varit iland. Och jag misstänker att det är ungefär den relation många svenskar har till Åland; man har varit i hamnen när finlandsbåtarna lägger till lite kort, men man har aldrig varit iland. Jag har förstått från många som sett en del av Åland, att det ska vara väldigt vacker natur på Åland och värt att åka runt lite. Den tiden hade jag tyvärr inte de här dagarna – men jag hann i alla fall se lite av Mariehamn, där själva filminspelningen ägde rum.
Och det får jag nog ändå erkänna, att Mariehamn som stad kanske inte var så hemskt mycket att se. Det jag hann se imponerade tyvärr inte så mycket på mig. Det kunde varit en småstad lite vilken som helst, även hemma i Sverige. Man hittade det viktigaste i form av butiker, men inget som inte finns någon annanstans.
Sus och dus
Är det något jag verkligen älskar, så är det att bo på hotell. Jag älskar känslan av att checka in och för något dygn bli bortskämd. Sätta mig i baren, äta något gott i restaurangen och sedan avsluta det hela med en hotellfrukost. Någon gång ibland brukar vi ta en hotellövernattning i Stockholm med omnejd bara för att det är så mysigt. Trots att man inte reser särskilt långt, känns det som en minisemester på hemmaplan.
I mitt förra jobb reste jag en hel i jobbet och det var ett roligt avbräck i vardagen. Även om man inte hann så väldigt mycket annat än att jobba, äta och sova så var det en lyxig känsla att bo på hotell och äta på restaurang på kvällarna. Någon enstaka gång kunde man dessutom få en stund över att se lite av stan man var i, även om det var ganska ovanligt. Så det är en del jag saknar från förra jobbet, numera är tjänsteresorna obefintliga. Åtminstone i min ordinarie anställning.
Vi är inte lika inför lagen
Jag vet inte hur många artiklar jag senaste dygnen läst om rapartisten Einár har mördats. Plötsligt har det som tidigare nästan uteslutande drabbat de utsatta områdena drabbat innerstan och en person som många har en relation till.
Förra året sköts nästan 50 personer ihjäl i Sverige. Majoriteten är unga män, vars liv avslutats alldeles för tidigt. Inget av dessa mord har fått i närmaste samma uppmärksamhet som mordet på Einár. Han är inte den enda musikern som mördats i någon av alla de dödsskjutningar som skett. Så varför uppmärksammas mordet på Einár mer än något annat?
Det spelar förstås in att han är känd hos en bred allmänhet, till och med jag känner till honom trots att det inte är den typ av musik jag normalt lyssnar på. Att han sjungit om narkotikahandeln och att folk som går emot honom på ett eller annat sätt ska skjutas spelar mindre roll, han var trots allt känd.
Ekonomisk ådra
Ungefär en gång per brukar jag ha en genomgång av ekonomin för att lägga om onödigt höga utgifter. Det hinner ofta hända en hel del med villkoren på de utgifter man har och kan dyka upp andra erbjudanden som man kan nappa på istället. Så jag brukar gå igenom hemförsäkring, mobilabonnemang, lån och alla andra månatliga utgifter man har för att se om det vore mer ekonomiskt att byta ut och lägga om vissa saker. Och varje gång brukar jag kunna dra ner en hel del på de återkommande utgifterna. Oftast är det flera hundra per månad som går att spara in. Det går att spara ganska mycket på att lägga om åt lån, byta mobilabonnemang eller skaffa en ny bredbandsoperatör. Dessutom går det att spara ännu mer på att till exempel samla lån eller samla flera abonnemang hos samma leverantör.
Ibland kan det kännas lite larvigt att till exempel byta operatör eller hemförsäkring för att spara någon femtiolapp i månaden. Men kan man spara några tior här och några tior där, blir det snabbt hundralappar. För varje gång jag själv går igenom ekonomin, brukar jag kunna spara in minst 500 kronor i månaden, oftast ännu mer. Så jo, det lönar sig faktiskt att se över ekonomin med jämna mellanrum.
En kropp till salu
Någon gång då och då brukar jag kosta på mig en massage. Jag brukar vara väldigt stel i kroppen emellanåt och en uppmjukande massage brukar göra susen. Oftast blir det thaimassage, något som blivit lite av en favorit. För ett par månader besökte jag ett nyöppnat thaimassageställe som jag av en slump hittade via nätet när jag var på en filminspelning. Massagestället låg precis efter vägen som jag skulle ta när jag åkte hem efter inspelningen. När jag satt på tunnelbanan hem, bestämde jag mig för att ge det nya massagestället en chans, de hade trots allt ett erbjudande eftersom de var nyöppnade och erbjöd massage för 300 kronor per timme. Jag gick dit och blev visad in i ett litet rum där jag fick en ganska halvhjärtad massage – det var mellanmjölk så det skvätte om det hela.
När jag fått den timmes massage jag betalat för, kom den stora kallduschen. Massösen tog ett resolut grepp om mandomen och erbjöd mig en happy ending. Sanningen att säga, så blev jag för några sekunder rätt ställd och visste inte riktigt vad jag skulle svara för att slingra mig ur situationen. Men så fann jag mig till sist och tackade vänligt men bestämt nej till massösens oblyga invit. Mycket kan man säga om mig, men betalar för sex gör jag helt enkelt inte – då är jag hellre utan helt och hållet.
Att vara chef
Bland det svåraste man kan vara på arbetsplatsen måste nog ändå vara att vara chef. Alla har en åsikt om chefen och chefen är nog ett av största samtalsämnena kring fikabordet. Som chef får man vänja sig vid att det pratas om en och att alla har en åsikt om hur man sköter sitt jobb. Något man oftast slipper i samma utsträckning som ”vanlig” anställd. Åsikter om ens arbetsinsats finns säkerligen i vanliga fall också, men oftast inte i samma utsträckning som när du är chef. Man är oftast inte det stora samtalsämnet kring fikabordet i alla fall.
Jag har bytt jobb ganska många gånger genom åren och hunnit med en rad både bra och dåliga chefer. Somliga har jag undrat de överhuvudtaget hamnat på en chefsposition, andra har gjort ett helt klanderfritt arbete. Jag minns den alkoholiserade rektor som var min chef under min ytterst korta lärarkarriär på en högstadieskola i Hudiksvall. Han tafsade på kvinnliga kolleger på personalfesterna, hotade med uppsägning om man opponerade sig mot ett beslut och kunde vara riktigt otrevlig. De flesta chefer jag haft därefter har varit avsevärt bättre och – framförallt – lämpligare på en chefsposition.
Några saker har jag dock lärt mig att jag gärna vill se hos en chef. Hen ska kunna jobbet som hen ska leda och ha en förståelse för hur arbetet funkar och är till sin natur. Som chef ska du ha en bra förmåga att ta de jobbiga samtalen – som när en medarbetare inte mår bra av någon anledning, när det uppstår mobbing eller trakasserier, komma med tillsägelser när någon missköter sig, du ska på ett smidigt sätt kunna förmedla jobbiga besked eller obekväma beslut. Inom psykologin pratar man om diktatoriska, demokratiska och några andra typer av ledare som jag inte riktigt minns. Själv tror jag på en kombination av olika ledarstilar. Det gäller att faktiskt kunna vara lite diktatorisk när det behövs – men även demokratisk i andra situationer.
Att avstå från bil
Jag tillhör dem som aldrig ägt en egen bil. Jag har varit på väg att skaffa bil vid något tillfälle, men det har inte blivit av. Under några år bodde jag i utkanten av Upplands Väsby och hade lång resväg kollektivt vart jag i princip skulle åka. Jag sökte febrilt lägenhet för att komma närmare stan, men alla som bor i Stockholm vet hur sjuk bostadsmarknaden är här och hur svårt det är att få ett få ett förstahandskontrakt. Efter några år i Väsby började jag till sist titta efter bil, trots att jag egentligen inte riktigt tyckte att jag hade råd. Men jag kände att det inte fanns något annat alternativ med tanke på hur otillgängligt jag bodde.
Men jag hann inte leta efter bil särskilt länge innan jag faktiskt fick napp i bostadssökandet. Jag fick i min nuvarande lägenhet i Bagarmossen och plötsligt försvann mitt behov av att ha egen bil. Jag tjänar ingenting tidsmässigt att ta bil till stan, det blir bara extra krångligt. Och jag har fram till nu jobbat så nära Bagarmossen att inte varit lönsamt att ha ta bil till jobbet. På min senaste arbetsplats skulle jag till och med förlora tid att åka bil genom stan i rusningen till och från jobbet.
Jag och mitt ex hade faktiskt bil (en bil som mitt ex hade sen tidigare och ”tog med sig” när vi flyttade ihop), men den stod 95% av tiden parkerad i Bagarmossen och samlade damm. Det fanns liksom ingen anledning för oss att åka bil till jobbet eller när vi skulle in till stan. Vi fick till och med p-böter för att ha haft bilen uppställd på samma parkeringsruta för länge, så lite använde vi den. När vi sedan separerade har jag inte saknat att ha bil. Istället har jag hyrt bil de gånger jag faktiskt behövt bil och det inte gått att lösa på något annat sätt. Andra gånger har jag kostat på mig en taxi. Jag har nog ett ganska högt konto för hyrbilar och taxi om man räknar årsvis, men fortfarande mindre än vad det skulle kosta att äga eller leasa en nyare bil.
Attraktionskraft
Vad attraheras du av hos en potentiell partner? Har du några krav när det kommer till utseende och/eller personlighet som måste uppfyllas för att du ska attraheras av vederbörande? Eller finns det något som verkligen kan få dig avtänd och känna att här finns det inte en chans att det kan bli en potentiell relation?
Jag har dejtat ganska mycket genom åren och kommit fram till några ganska enkla ”regler”. Jag inser att det är helheten hos en person som får mig attraherad, alltså en kombination av personlighet och utseende. En tjej som vid första ögonkastet kan se tråkig och alldaglig ut kan bli otroligt attraktiv med rätt personlighet. Och tvärtom kan någon som ser jäkligt bra ut rent fysiskt snabbt bli oattraktiv med ”fel” personlighet.
Det enda ”krav” jag ställer på utseendet är att jag vill se att vederbörande faktiskt bryr sig om sitt utseende. Det behöver inte på något vis betyda att man behöver vara vältränad och se ut som en barbiedocka. Det räcker att man faktiskt kan klä sig utifrån den kropp man har, att man sköter som sitt yttre helt enkelt. Sen kan du vara mörk, ljus, lång, kort, rund eller smal – det spelar oftast ingen större roll.
Rent personlighetsmässigt, attraheras jag av tjejer som är trygga och starka i sig själva. Tjejer som kan stå upp för sig själva, säga ifrån och inte låter sig bli överkörda. I alla fall så länge den egenskapen inte tippar över till att man blir osmidig och elak, för det är faktiskt en hårfin gräns däremellan.