Att vara bloggare

Under senaste dagarna har jag gått igenom bloggen litegrann, uppdaterat inlägg, lagt till och dragit ifrån. Sådant om behöver göras ibland när man bloggar för att hålla bloggen vid liv. Och det är ett roligt arbete att gå igenom somliga gamla inlägg, mycket eftersom det är en levande dagbok fylld utav minnen sedan flera år tillbaka. Jag har bloggat sedan tidigt 2000-tal, så det har blivit ett antal inlägg genom åren. I skrivande stund är jag uppe i 1100 inlägg på bloggen – och då har jag bytt bloggplattform med jämna mellanrum och då gallrat lite bland inläggen. Nu har jag fastnat för WordPress, där bloggen ligger sedan ett par år tillbaka och det känns som att jag kommer bli kvar. Det är lite dyrare än många andra plattformar, men det är det värt eftersom jag är så pass nöjd med överblicken man får över inlägg, kommentarer och allt annat som hör till att blogga.
Det är många minnen som väcks till liv när man går igenom en blogg, inte minst när man läser de mest uppmärksammade inläggen. När jag läser inlägget om mitt ex W, blir jag verkligen förfasad över vad det är jag har gått igenom trots allt. Det skedde saker i det förhållandet som gjort att jag idag skulle dumpat vederbörande direkt. Jag tolererade inte sakerna då heller, men idag hade jag gjort slut för länge sedan med en tjej som W – det hade aldrig gått så långt som det gjorde då.
Sen hittade jag inläggen om Däckhuset, som JK-anmälde mig för förtal efter ett inlägg jag skrev om det urusla bemötande jag fick efter att ha lämnat in en moped på service. JK-anmälan gick det inget vidare med, eftersom ett företag i lagens ögon inte kan utsättas för förtal – det hade varit något helt annat om jag hängt ut personalen på Däckhuset. Jag minns vilka skriverier det blev i Kalmars lokalmedier efter denna JK-anmälan och Däckhuset fick nog en helt annan publicitet än man tänkt sig från början. Sen är det ju så att företag av idag får finna sig på negativ och positiv publicitet på nätet. Det är trots allt så det funkar med internet och sociala medier. Missköter sig ett företag idag så kommer det förr eller senare att bli publicitet på nätet på ett eller annat sätt, så enkelt är det bara.
Detsamma gäller de inlägg som publicerades om Krögers i Kalmar. Där var man till en början väldigt tillmötesgående och ursäktande över det som hänt när polis plötsligt tillkallades och jag oskyldigt anklagades för att vara narkotikapåverkad. Men allteftersom tiden gick, blev man alltmer utåtagerande och gillade inte det jag skrev om företaget på bloggen – man tyckte helt enkelt att jag hängde ut personalen på nätet. Vilket jag själv fortfarande anser att jag inte gjorde. Ingen namngavs, utan jag skrev bara om det usla bemötande jag generellt fått vid vad som blev mitt sista besök på krogen.

Och jag märker att det förändrats en del genom åren hur jag bloggat, vad jag skriver om och hur jag uttrycker mig. Från början var jag brutalt ärlig på bloggen och öppnade mig totalt i det jag skrev. med åren har jag sedan blivit allt mindre personlig i mina inlägg och idag lämnar jag ut ganska lite av det allra mest personliga i tillvaron. Däremot skulle jag fortfarande skriva inlägg likt dem jag skrev om Däckhuset eller Krögers om något liknande hände igen. Jag har inget emot att skriva inlägg om uselt bemötande från företag, eftersom jag tycker att sådant ska spridas och att mina medmänniskor ska få reda på om företag har misskött sig. Dit hör till exempel inlägget jag för inte alltför länge sedan skrev om internetföretaget Cladova, som inte är annat än ett oseriöst företag.
Däremot har jag blivit hårdare med vad jag lämnar ut om mig själv, jag skriver inte alltför personliga inlägg längre utan behåller mycket av mitt privatliv för mig själv. Man får ju tänka på att arbetsgivare, kolleger, familj och så vidare kan läsa det man skriver och ibland kanske det är rent olämpligt att lämna ut vissa saker om sig själv.

Däremot är det vissa saker jag håller hårt på fortfarande och som jag alltid gjort sedan jag började blogga. Till exempel lägger jag aldrig ut bilder på eller information om personer som inte uttryckligen givit sitt medgivande till det. Det finns vissa få undantag, men generellt så omnämner jag aldrig andra personer än mig själv på bloggen. Och det har med massor av saker att göra. Det kan vara så att vissa kan råka illa ut på ett eller annat sätt om man blir omnämnd i fel sammanhang på en offentlig internetsida. Sedan finns ju risken för mig själv, att om jag skriver helt fel saker om någon så kan jag trots allt bli anmäld för förtal, vilket jag förstås inte vill riskera.
Jag kan göra vissa undantag, men är då mycket försiktig med hur jag uttrycker mig. En flickvän kan till exempel i vissa sammanhang omnämnas som ”en kvinnlig bekant” – bara för att man inte ska kunna härröra till vem texten handlar om. Sedan kan offentliga personer omnämnas utan att ha givit sitt medgivande, men då är jag noga med hur jag uttrycker mig så att det till exempel inte hamnar i någon gråzon som kan kallas för förtal.
En annan sak jag aldrig diskuterar på bloggen är mitt jobb. Jag kan i generella ordalag omnämna mitt jobb och vad jag jobbar med, men aldrig gå in på detaljer. Till exempel kan jag ju skriva saker som att jag är långledig och att det ska bli skönt, eller att jag haft en intensiv arbetsvecka med många arbetspass. Men jag går inte in på arbetsuppgifter eller på något vis diskutera kolleger, chefer, eventuella problem på jobbet – eller vad det nu må vara. Har jag problem på jobbet tar jag upp det med berörd person, det kan vara min chef, en kollega eller facket. Men jag diskuterar det inte i ett öppet forum på internet. Jag följer själv ett antal bloggar och har genom åren läst inlägg som jag själv aldrig skulle ha skrivit. Vissa kan diskutera kolleger och problem som uppstått på jobbet på ett sådant sätt att till exempel andra kolleger som läser inlägget med enkelhet kan förstå vem inlägget faktiskt handlar om.
Jag har själv ett arbete där det är ganska känsligt vad man skriver på nätet om jobbet, åtminstone i vissa fall – så jag är väldigt försiktig med vad jag skriver om jobbet. Det finns visserligen mycket man ska skulle kunna tänka sig att skriva om, inte minst i positiva ordalag eftersom jag trivs oerhört bra på jobbet. Men jag håller med ifrån det utan diskuterar istället med kolleger/chefer, vänner och familj om det är något jag behöver diskutera.

Men visst har man ett visst ”maktverktyg” genom att vara bloggare. Det är lätt att sätta press på till exempel företag genom att man har en möjlighet att hänga ut företag som på olika sätt inte sköter sig. Jag har genom åren skrivit ganska många inlägg om företag som jag inte riktigt tyckt skött sig på ett eller annat sätt. Det är inte ett verktyg som ska missbrukas, men det är ändå rätt skönt att på ett enkelt sätt kunna lämna ut information offentligt om företag som på ett eller annat sätt missköter sig. Förr tillbaka fick man förlita sig på ”vanlig” media, att tidningar eller TV ville publicera något. Idag kan vem som helst nå ut till tusentals personer med hjälp att till exempel inlägg i sociala medier.
Så på många sätt har internet stärkt konsumentmakten enligt mig. Inte bara genom att man har lättare att jämföra priser, utan också att man genom internet snabbt och enkelt kan sprida om ett företag missköter sig. Jag kan av egen erfarenhet säga att det inte alltid är populärt med blogginlägg om incidenter man varit med om som kund på olika företag.