Människorna är indelade i tre klasser – de som är orörliga, de som kan flyttas och de som rör sig

Varje sommar och ytterligare några gånger per år åker jag tillbaka till mina gamla hemtrakter i Hälsingland i krokarna kring Hudiksvall och Söderhamn. Och varje gång får jag ett sting av hemlängtan, ett sting av att vilja flytta tillbaka till Hälsingland igen. Trots allt är jag uppvuxen i de här trakterna och har många minnen från de år jag trots allt levde här. Samtidigt har jag bott längre tid på annat håll än i just Hälsingland. Jag är född i Uppsala och var fem år när vi flyttade till Hudiksvall. Sedan jag tog studenten 1996, har jag bott på lite olika ställen innan jag slutligen landade i Stockholm och blev kvar – här har jag bott sedan 1999 med en paus mellan 2006 och 2011 då jag pluggade i Kalmar. Med andra ord bodde jag ”bara” lite drygt 14 år i min uppväxtstad Hudiksvall – medan jag sammanlagt bott 20 år bar i Stockholm. Så det säger ju trots allt en hel del om var jag trivs någonstans. Till en början trivdes jag lite sisådär i storstan, mycket på grund av att jag bodde som jag gjorde – lite avsides i utkanten av Upplands Väsby med nästan en timmes restid kollektivt in till stan. Sedan bodde resterande av min familj kvar i Hudiksvall, vilket gjorde att jag ibland kände mig lite utanför och ibland saknade familjen som var drygt 30 mil bort. Så då var jag faktiskt på väg att flytta tillbaka till Hudik, då ville jag i olika aspekter ibland tillbaka till mina uppäxttrakter.
Men med åren har merparten av min familj flyttat till Stockholm, även de och plötsligt har vi som ett litet lindqvistskt kollektiv i en kungliga huvudstaden. Något som känns extra roligt nu när jag fått syskonbarn, som det betyder mycket att ha nära sig i vardagen. Jag har också fått en lägenhet närmare stan, vilket gör att vardagen fungerar väsentligt mycket smidigare än tidigare. Så nu känns trots allt Stockholm som min nya hemstad – och säger sällan att jag åker ”hem till Hudiksvall”, utan snarare att jag åker hem till Stockholm. Så Stockholm har med åren alltmer blivit min hemstad, det ställe jag där jag känner mig hemma och trots allt inte har några planer på att flytta ifrån i grund och botten.

Den största nackdelen jag kan känna med att bo Stockholm är just under sommartid, då det blir lite extra krångligt att åka till sommarstugan i Söderhamn. Jag har 26 mil med bil samt efterföljande resa med båt, som tar ytterligare cirka 20 minuter – så resan brukar ta runt fem timmar innan man är ute vilket gör att man inte bara åker över en helg. Och just det kan jag ibland känna är lite trist och jag kan sakna att kunna åka på impuls om det är fint väder fredag eftermiddag för att vara borta till söndag kväll. Annars känner jag inte av så många nackdelar när det gäller att jag bor där jag bor längre – och brukar oftast komma på andra tankar när jag väl lämnar Hälsingland bakom mig, även om jag kan få hemlängtan de gånger jag kommer upp till mina före detta hemtrakter. Småstadslivet saknar jag inte direkt längre, utan trivs bra med att bo i storstan. Nu har jag dessutom merparten av min familj med tillhörande syskonbarn, sambo med hennes familj och känner inte att jag i grunden vill flytta ifrån Stockholm.
Jag vet hur jag såg på Stockholm och stockholmare medan jag fortfarande bodde kvar uppe i Hudiksvall. Går vi tillbaka 35 år i tiden, hade jag inga som helst planer på att flytta till Stockholm. Jag har visserligen alltid tyckt om Stockholm, jag har tyckt om att vara här på besök – men i tonåren ville jag verkligen inte bo där. Det var stressigt, stort, mycket folk, långa resvägar – och så vidare. Till skillnad mot Hudiksvall, där allt kändes mycket enklare i jämförelse. Men med åren har jag ändrat mig och tycker om livet i storstan, trots vissa nackdelar som långa resvägar både inom stan och till sommarstugan. Men allt har sina för- och nackdelar, så jag får det onda med det goda helt enkelt.

När jag flyttade ifrån Hudik, var jag fylld av hat gentemot den staden. Jag hade just gått igenom ett kraschat förhållande och kände att jag behövde komma bort ifrån stan åtminstone för ett tag. Till det kom hur jag hade det i skolan under många år, vilket även det byggde på mitt agg emot Hudiksvall. Så bland det första jag gjorde efter gymnasiet var att skaffa sommarjobb i Söderhamn, där jag bodde över sommaren. När sedan mitt första samboförhållande tog slut med buller och bång kändes det som att måttet var rågat och jag packade ihop mina saker och drog till Stockholm. Att de blev just Stockholm var mycket av en slump – det var där jag först fick jobb och lägenhet, liksom mot alla odds. Nu har det gått 25 år sedan jag definitivt flyttade från Hudiksvall och på senare tid har jag alltmer funnit mig tillrätta i storstan. Nu bor jag nära stan, inom tunnelbanenätet och är inne i stan på 20 minuter inklusive promenad – vilket är tämligen kort restid med stockholmska mått mätt.
Så även om jag ibland längtar tillbaka till småstadslivet så brukar jag alltid komma på bättre tankar när jag kommer hem till Stockholm. Jag är faktiskt rätt glad att bo i Stockholm med det utbud och den puls som storstan trots allt erbjuder – saker som inte finns i en kommun med knappt 40.000 invånare. Sen får man erkänna att mycket hänt i Hudik under de år som jag inte bott där, det har ploppat upp barer och restauranger i en utsträckning som inte fanns medan jag bodde här. När jag bodde i Hudik var utelivet väldigt begränsat med två till tre uteställen där alla som ville roa sig på helgkvällarna samlades. Idag är läget något helt annat, vilket ändå är roligt att se. Numera är det visserligen sällan man hänger på krogen, men det är ändå roligt att ha tillgång till det utbud som finns i storstan. Så nej, i slutändan kommer jag faktiskt inte flytta tillbaka till Hudik – jag trivs alldeles för bra i Stockholm för det.