Om du inte avsätter tid för att vara frisk måste du förr eller senare avsätta tid för att vara sjuk

Det är väldigt sällan jag egentligen är riktigt sjuk. Förkyld är jag kanske var tredje år i snitt – och magsjuka kan jag knappt minnas när jag hade senast. Räknar man influenserna och vinterkräksjukan som går varje år, så är det än mer sällan jag drabbas. Vinterkräksjukan har jag inte drabbats av på över 20 år, influensen har jag nog inte haft sen i tonåren – det vill säga runt 30 år sedan. Sen är det klart att jag fått slängar av lite olika saker därefter ändå, konstant frisk är jag trots allt inte. Det lustiga är att ofta när jag blir förkyld, utvecklas förkylningen till en lunginflammation – och alla som haft det vet hur jobbigt det kan vara, inte minst med den envisa hosta man oftast får. Det händer var och varannan gång känns det som och börjar bli ganska så tröstlöst vid det här laget. Och senaste gången var den gångna veckan, då jag åkte på en till en början lätt förkylning – ni vet en sådan där väldigt lätt sak, som man knappt noterar. Jag gick och jobbade som vanligt och tänkte knappt på att jag var krasslig – fram tills hostan började accelerera i styrka samtidigt som övrig symtom försvann. Då började det gå upp för mig att något inte stämde i kroppen.
Så lördag eftermiddag ringde jag 1177 och fick rådet att åka till närmsta närakut vilket jag också gjorde. Jag hoppade in i en taxi och åkte till närakuten på Rosenlunds sjukhus, som blev närmast för min del. Och efter att ha blivit grundligt undersökt och fått lämna lite prover, kom man fram till att jag hade en lätt lunginflammation. Så det blir nu en antibiotikakur på sju dagar och hostmedicin för att hålla hostan någorlunda i schack. Det blev inte riktigt den lördagskväll jag hade tänkt mig, utan jag fick tillbringa strax över tre timmar på akuten. Men det var ändå mycket kortare tid än jag räknat med att få vara där. Senast jag åkte till akuten var det också för lunginflammation, då en fredag – och då tillbringade jag cirka 12 timmar på akuten innan jag fick hjälp. Den gången röntgade man lungorna och var oerhört grundliga i sin undersökning, denna gång nöjde man sig med ett blodprov och att lyssna lite på lungorna.

Förra gången jag åkte på lunginflammation var jag borta från jobbet i en månad. Jag minns inte hur många gånger jag var på vårdcentralen, fick olika kurer antibiotika och hostmedicin innan jag slutligen kom till akuten på SÖS, där man tog i med hårdhandskarna direkt och satte in det tunga artilleriet vad gällde mediciner. Å andra sidan minns jag att jag fick väldigt mycket gjort hemma under sjukskrivningen. Det var i slutet av november och början av december och jag stod mitt uppe i förberedelserna inför jul- och nyårshelgerna. Så jag hann skriva alla julkort, beställa julklappar och så vidare medan jag gick hemma. Denna gång är jag inte fullt lika illa däran och har inte behövt vara hemma så länge som en månad. Vissa saker har jag avbokat, men har i övrigt jobbat mer eller mindre som vanligt – mycket tack vare att jag har ett stillasittande jobb och därmed orkar jobba.
Det är dock oerhört irriterande att jag inte bara kan få enkel förkylning utan att det mer eller mindre varje gång ska leda till en lunginflammation. Det är nog så irrterande att bli förkyld, men att på det få en lunginflammation som i sin tur behöver behandlas med antibiotika känns så otroligt onödigt, jobbigt och påfrestande. Det är jobbigt och påfrestande för mig och min kropp – och onödigt ur ett samhällsperspektiv att jag ska ligga sjukvården till last varje gång jag får en förkylning. Den här gången hänvisades jag till närakuten på Rosenlunds sjukhus, inte akuten på SÖS som jag var på förra gången. Det var som sagt lördag kväll och jag såg framför mig att behöva sitta där en stor del av kvällen – och förberedde mig även på att eventuellt bli inlagd. Jag fick många frågor kring mina levnadsvanor, hur mycket jag röker och så vidare. Rökningen är det många år sedan jag slutade med, men läkaren var ändå lite inne på att jag kunnat få kol eller liknande. Nu hade jag turen att det inte var kol, utan ”bara” en lunginflammation som ju trots allt går att behandla.

Annars får man vara evigt tacksam över att leva i ett land som Sverige när det kommer till att bli sjuk. Det klagas mycket på den svenska sjukvården, men det jag haft med vården att göra kan jag bara vara nöjd med. Visst, det är väntetider ibland – senast jag var på akuten, spenderade jag 12 timmar där innan allt var klart. Men det kostar mig inget annat än överkomliga summor, det är högkvalitativ vård och ett professionellt bemötande. De gånger det verkligen gäller, då ger den svenska vården verkligen allt. För mig som tidigare haft cancer, så har livet verkligen ställts på sin spets och då fanns vården där som en klippa och erbjöd esakt den hjälp jag så väl behövde. Jag behövde knappt tänka själv, utan man ordnade resor, remisser, behandlingar, operationer och allt annat som behövdes för att jag skulle bli frisk igen. Totalt betalade jag runt 6.000 kronor för operation, sjukhusvistelse, rehabilitering, taxiresor till och från hemmet respektive sjukhus och rehabilitering. Just nu är jag inne på högkostnadsskyddet, så jag betalade inte en krona för besöket på närakuten igår – hade man räknat på vad jag faktiskt kostade under besöket, så hade det nog blivit flera tusen.
Så jag har lite svårt att förstå folks missnöje med den svenska ssjukvårde – trots allt får vi det vi betalar för krasst uttryckt. Det funkar liksom inte att ha både låga skatter och en bra sjukvård, man behöver inte vara matematoikprofessor för att förstå det. Jag betalar gärna höga skatter och på så vis få en bra samhällsservice – som till exempel en bra sjukvård, god äldreomsorg och en fungerande skola. Det funkar inte att driva en högerpolitik där man sänker skatterna och samtidigt tror att sjukvården ska fungera som tidigare. Då blir servicen sämre, punkt slut.

Så min lunginflammation är väl den största händesen denna gångna vecka tre. Tiden har mestadels ägnats åt jobb och att kurera sig från det rådande sjukdomstillståndet. Jag har tagit det lite lugnare än vad som egentligen varit tänkt. Jag har bokat om två tider jag haft hos sjukgymnast respektive dietist eftersom det känts fel att gå dit när man är förkyld – eller har lunginflammation som det nu visar sig att jag har. Nu väntar jag på att få en ny tid hos dietisten, sjukgymnasten fick jag ny tid hos redan nu till veckan vilket kändes bra. Jag vill komma igång med viktnedgången ordentligt och egentligen inte låta en lunginflammation komma i vägen för det. Men nu är läget som det är och det är bara att finna sig i det hela. Till veckan ska jag i alla fall ta mig iväg till gymmet för att köpa ett gymkort har jag tänkt. Nu är det nytt år och jag kan nyttja årets friskvårdsbidrag på det vis jag har tänkt.
Friskis & Svettis har rabatt på årskortet just nu enligt vad jag kunnat läsa mig till – och det är också dit jag funderat på att fortsätta gå framöver, eftersom jag tränat där tidigare. Och de har ju inte bara gym, utan även klasser och gruppträningar som man kan gå på, vilket känns som en bra deal för någon som mig – som mest tycker att träning inte är något annat än ett ont måste. Men kanske kan jag hitta lite gruppträningar som jag tycker är roliga att gå på också – och inte bara nyttja gymmet. Det är så jag tränat tidigare – bara gått till gymmet – men kanske kan jag nu hitta alternativ genom att hålla koll på vilka gruppträningar man har. Och den här gången hoppas jag att jag kan hålla träningen vid liv och faktiskt hålla igång kroppen lite. Även om jag tycker att träning inte är något annat än ett ont måste, så märker jag trots allt att jag mår bra av att röra på mig och att träningen gör något gott för kroppen. Jag mår helt enkelt bättre både psykiskt och fysiskt när jag rör på mig. Så så fort lunginflammationen gått över, ska jag komma igång med träningen. Nu har jag ju dessutom fått träning på recept vilket är en chans att komma igång en gång för alla.