Jag trodde att jag skulle få sova bra efter mina nattpass i veckan. Efter en lång rad vaknätter har jag liksom sett fram emot att få sova en hel natt, att få vakna på morgonen och känna mig helt utvilad. Och jag har verkligen gjort vad jag har kunnat för att vända tillbaka dygnet till att sova på nätterna och vara vaken på dagarna – och inte tvärtom. Men nejdå, jag har sovit sisådär de gångna nätterna och inte alls känt mig utvilad på morgnarna. Jag har visserligen somnat bra på kvällarna, men bara sovit två till tre timmar innan jag vaknat – och sedan har det varit hopplöst att somna om igen. Som längst var jag vaken mellan tolv och fem häromnatten.
Det är verkligen ett konststycke i sig att kunna vända och vrida på dygnet fram och tillbaka, att hitta strategier för att få sömnen att någorlunda fungera. Men det är också viktigt att inte ställa för höga krav på att sömnen ska fungera och förvänta sig att man ska kunna ställa om dygnet på bara någon natt. Nu har jag varit vaken nattetid och sovit på dagarna i nio dygn i sträck, vilket man naturligtvis inte bara vänder tillbaka i en handvändning. Kroppen har hunnit ställa om sig rätt duktigt under dessa nio dygn, så det tar givetvis sin lilla tid att vrida tillbaka det hela. Gör man fyra till fem nätter i rad – som är det normala för min del – så är det oftast inga större problem att vrida tillbaka dygnet när man sedan är ledig.