Det är snart fem år sedan jag började engagera mig som statist och skådespelare i olika filmproduktioner. Och det har med åren blivit ett långt antal produktioner jag varit med i. Jag har varit så pass ambitiös att jag till och med startat en enskild firma för att kunna fakturera för min olika uppdrag.
Och jag älskar verkligen tillvaron som statist, det skulle inte göra mig något om det gick att leva på denna syssla. Jag har i vissa stunder övervägt att försöka göra det. Men det är svårt att få den inkomst som statist att den faktiskt går att leva på. I länder som England och USA är lönerna helt andra och där går det faktiskt att leva på statistuppdrag. Så långt har vi inte kommit i Sverige, här är det mer en bisyssla som – om man har tur – kan ge en ansenlig extrainkomst. En riktigt bra månad kan jag dra in 10 000 – 12 000 kronor, men det är riktigt bra. Så ja, ni förstår att det inte ger de pengarna att man kan leva på det. Men det kan vara en bra extrainkomst.
Men det är inte bara för statister det är svårt att göra sig ett leverne på sin talang, det gäller även mer etablerade skådespelare. Minns att jag för något år sedan hörde en intervju med Ing-Marie Carlsson (om jag inte minns helt fel), som i alla fall enligt mig är en rätt etablerad skådespelerska. Men även hon har svårt att leva enbart på sitt skådespeleri och har fått ta extrajobb som bland annat personlig assistent för att få ekonomin att gå runt.
Ersättningarna för statister har blivit bättre under de år jag hållit på. Man ser alltmer sällan att det annonseras ut uppdrag till skitlöner. Vissa produktioner förväntar sig att man ställer upp gratis, andra för 300 kronor för en hel dags arbete. Något som i min värld är rent skamligt. Själv söker jag inte ens de jobben – och det verkar som att dessa produktioner får allt svårare att få tag i folk. Kanske börjar produktionsbolagen inse att de måste erbjuda bättre arvoden för att få tag i folk.
Fanns möjligheten, hade jag utan tvekan valt att helt ägna mig åt film på heltid. Givetvis kombinerat med att kunna skriva lite mellan filmuppdragen. Det är kanske lite naivt att tro att det skulle gå, men drömma är det ju fortfarande både tillåtet och gratis.

Och jag har lärt mig väldigt mycket om hur en film blir till under dessa år. Senaste inspelningen var i gamla stan, där en scen skulle spelas in med konstgjort regn. Jag har alltid tänkt att regn läggs in när scenen är inspelad av någon anledning, men nu fick jag se hur man faktiskt gjort konstgjort regn. Man ställer upp höga rör som kopplas vi brandslangar till vattenledningarna, sedan kör man igång vattnet som sprutar ur rören och påminner om regn när det faller till marken.
Som ni alla vet, regnar det aldrig måttligt i filmer, utan regnar det så gör det det med besked. Temperaturen under den här kvällsinspelningen låg kring nollan, så det blev snabbt kallt när man dessutom blev blöt av det konstgjorda regnet. Trots att inspelningen bara tog ett par timmar, kändes det som en av de längsta inspelningar jag varit på. Det kändes snart som när det regnar på riktigt och jag insåg vilket dåligt humör jag blir på av ösregn. Inte minst när det samtidigt är kallt. Och då fick jag ändå en av de glassigaste rollerna, där jag skulle stå och ta skydd från ”regnet” i en port. Jag var med andra ord en av de torraste statisterna/skådespelarna. Jag tyckte verkligen synd om skådespelarna, som skulle springa fram och tillbaka i ”regnet” – och blev blötare och blötare för varje omtagning.
Det blev även snabbt halt på gatan eftersom temperaturen låg kring nollan, men även den aspekten hade filmteamet tänkt på. Man hade med sig säckar med sand som mellan tagningarna ströddes ut på gatan. Så varje detalj är oftast helt genomtänkt inför en filminspelning.

Filminspelningarna har tagit mig till olika delar av vårt avlånga land, även om det inte varit jätteexotiska ställen. Men Tallinn har jag varit till, liksom Göteborg. Och jag har fått leta upp de mest udda ställen i Stockholmsområdet, där inspelningar ska ske. Det är alltifrån industriområden i något avlägset beläget förortsområde till fashionabla adresser i Djursholm och Lidingö. Den mest absurda filminspelningen var en nakenscen för ett konstprojekt inför en konstutställning. Det var en surrealistisk upplevelse med alla nakna kroppar som till sist skulle skapa den konstinstallation som den var tänkt till.
Och filmindustrin är rätt liten i Sverige, så vid det här laget börjar man känna igen andra statister och medlemmarna i olika filmteam. Vissa har man arbetat med flera gånger under tidens gång och börjar känna igen.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: