Vegetariskt alternativ till biff- och korvstroganoff. Viss hetta i receptet!
Vänskap och tidsfördriv i sjukhetens tecken
Mina bästa vänner de senaste dagarna har nog varit TV:n och datorn, jag vet inte vad jag skulle ha gjort för att få tiden att gå utan dessa två apparater. Maniskt har jag följt tävlingarna i skidskytte som gått under den gångna helgen, det har verkligen varit vältajmat att de tävlingarna gått just när jag varit hemma och sjuk. Och resterande tid har jag fördrivit framför datorn och slösurfat – och ja, ett och annat blogginlägg har det ju blivit. Undrar vad man gjorde förr tillbaka när man var hemma och sjuk? Det måste varit ganska långtråkigt, inte mint utan en dator. Minns när jag var liten och var hemma från skolan, då var enda gången man fick titta på TV dagtid när man var sjuk.
I trötthetens tecken denna lördag
Idag har jag varit trött, riktigt riktigt trött – trots att jag sov många timmar i natt. Det tar verkligen på krafterna att vara sjuk, det går det inte att neka till. Är det något jag gjort rejält under den gångna veckan, så är det att sova. Jag har sovit 10-12 timmar per natt flera nätter i rad, vilket torde vara någon slags rekord. Men det är nog först idag som jag känt mig riktigt trött på dagen, det har jag inte gjort tidigare. Jag borde snarare börja känna mig utvilad vid det här laget, men så väl är det inte. Istället har jag legat på soffan en stor del av dagen och bara dåsat.
En tidsfråga innan någon blir sprängd i bitar
Sprängningarna den senaste tiden har väl inte gått någon obemärkt förbi. Och det är allt annat än särskilt lustigt att det händer, inte minst att det är så pass ofta det trots allt sker. På 50-talet var det raggarna man oroade sig för, på 90-talet kom MC-gängen till Sverige och hade mer eller mindre ett regelrätt krig sinsemellan. Och idag är det den organiserade brottsligheten som sätter skräck i samhället. Kriminaliteten tycks krypa nedåt i åldrarna och de gärningsmän som grips för skjutningar och sprängningar tycks bli allt yngre. För min del kom det hela väldigt tätt inpå, när en sprängladdning detonerade i grannporten för några dagar sedan. Så snart är liksom ingen förskonad från det eskalerande våldet. Gärningsmännen som ligger bakom dessa sprängningar och skjutningar, tycks totalt likgiltiga inför om någon utomstående råkar illa ut. En sprängladdning i en trappuppgång kan skada otroligt många människor om det vill sig riktigt illa, men det är man totalt likgiltig inför uppenbarligen.
En erfarenhet rikare trots allt
Sakta men säkert börjar förkylningen ge med sig. Eller Covid, för att vara helt korrekt. Och jag är en erfarenhet rikare, nu vet jag hur det är att ha Covid och behöva hålla sig hemma dygnet runt. Det är tråkigt, men nånstans hittar man trots allt en rutin för att vara hemma och sjava runt i mjukiskläder hela dagarna. Man känner sig dock nästan som en pestsmittad när man har covid. Man vågar inte gå någonstans där det är andra människor och man är inte välkommen till jobbet. Rent krasst är jag nu så pigg att jag mycket väl skulle kunna gå till jobbet, men så länge jag har symtom ska jag hålla mig hemma. Och jag håller mig lydigt hemma, även om det kanske känns lite tradigt. Jag har idag tagit beslutet att även vara hemma under helgen för att vara på den säkra sidan att jag är symtomfri innan jag går tillbaka till jobbet. Fortsätter jag att tillfriskna i den takt som det gått under de senaste dagarna, bör jag kunna vara tillbaka på jobbet på måndag igen.
Inflationen drabbar oss alla – fattig som rik
Jag har inte tyckt att de högre priserna drabbat oss särskilt mycket. Visst har man märkt att saker och ting blivit dyrare, men vi är bara två personer i hushållet med helt okej inkomster, så vi har inte drabbats särskilt mycket har det känts som. Elen har blivit aningen dyrare, men inte jättemycket. Vi betalar bara för hushållselen – som de flesta i hyresrätt – så det är bara några hundralappar vi pratar om som elräkningen gått upp. Och visst har vi börjat välja bort vissa saker i matbutiken eftersom det börjat bli dyrt med vissa varor, visst tittar vi lite mer på extrapriser än vad vi gjort tidigare. Men att vi drabbats nämnvärt mycket av de dyrare priserna på sistone känns som något av en överdrift.
Tristess och åter tristess – längtar tillbaka till vardagen
Nej, jag borde egentligen inte klaga. Jag har varit hemma två dagar och varit sjuk, jag har varit hemma bra mycket längre än så och varit sjukskriven. Men jag hatar verkligen att bara gå hemma, framförallt när man inte kan göra något utan bara ska hålla sig hemma hela tiden. Jag har ju varit långtidssjukskriven tidigare, men då har jag i alla falla orkat och kunnat göra lite saker – nu bör jag hålla mig isolerad med tanke på att jag har Covid och det känns mindre roligt. Jag borde som sagt inte klaga efter bara två dagar hemma, men det börjar redan kännas tröstlöst. Som tur är har jag i alla fall än så länge kvar lukt- och smaksinne, så jag kan uppskatta att äta fortfarande. Jag hoppas innerligt att inte går så långt att jag tappar smaken, det skulle kännas oerhört trist. Igår kände jag mig aningen bättre, men idag kom ett litet bakslag och jag känner mig krassligare igen. Men jag pular i mig Alvedon och vätska och hoppas att jag blir bra snart igen. Jag har varken tid eller lust med att vara hemma och vara sjuk.
När pesten kom till byn
Jaha. Det har gått flera år med pandemin och jag har levt tämligen normalt under hela tiden. Jag har gått ut och handlat, varit på jobbet som vanligt och inte låtit mig påverkas mer än jag hållit avstånd och använt mycket handsprit. Jag har tagit alla sprutor man rekommenderat oss att ta och någorlunda följt rekommendationerna om avstånd, handhygien och allt vad det varit. Och jag har klarat mig ifrån att bli sjuk. Inte ens när sambon fick covid för något halvår sedan fick jag det, utan klarade mig alldeles galant.
Grejen att laga mat när man är ensam
Ibland undrar jag hur jag fick i mig mat på den tiden jag vara singel. Jag har alltid haft ett matintresse och tyckt att mat ska vara lite mer än bara bukfylla. Men på senare tid har jag börjat tycka att det är fantastiskt tråkigt att laga mata när jag är ensam. När jag är gräsänkling, blir det i princip alltid hämtmat av något slag. Jag har liksom noll inspiration och noll ork att laga mat ensam, det tar verkligen emot. Istället pular jag med en massa annat tills klockan är så mycket att det är ogörligt att ställa sig vid spisen, klockan skulle helt enkelt bli för mycket innan maten var klar.
Nu börjar det likna nåt
Visst är det skönt att inte ha så mycket inplanerat emellanåt, att verkligen få känna sig ledig. Och jag gick in i den nuvarande långledigheten utan att ha särskilt mycket inplanerat överhuvudtaget. Men säg det som varar länge. Ett par dagar utan planer hann det bli, sen började planerna strömma in. Och det är sällan det kan ske utan att saker krockar. I tisdags ringde telefonen först angående en välbetald filminspelning igår onsdag. Jag tackade snabbt ja, jag behöver ju få in alla pengar jag kan få – både på företaget och i den privata plånboken.