Din tankesmedja i etern
Jag har bloggat i ganska många år vid det här laget och har genom åren lärt mig olika ”knep” för att sprida det jag skriver om. Det har egentligen så mycket med att göra att jag jagar läsare, utan just att ”få ut” det jag skriver om, att det kan hjälpa andra människor på olika sätt. Jag kommer ofta i kontakt med andra människor genom min blogg, andra människor som är i samma sits som jag i olika sammanhang.
Det märks snabbt på besökssiffrorna här på bloggen när man av någon anledning inte varit särskilt aktiv under några dagar. Jag har prioriterat annat än sociala medier under den första delen av juni och det märks tämligen tydligt när man tittar på sidans statistik. Även om jag inte har särskilt många besökare heller i vanliga fall, så märks skillnaden markant när jag inte skrivit något på några dagar. Sedan tar det alltid ett par dagar att nå ut med att man är tillbaka i etern igen, det tar alltid några dagars bloggande innan besökssiffrorna är sig lika igen.
Man får ibland bita sig i tungan som bloggare och vara försiktig med vad man lägger ut till offentlig beskådan på internet. När jag började blogga, var jag brutalt ärlig i mina inlägg och lämnade ut otroligt mycket när jag skrev. Men med tiden har jag blivit alltmer privat och är idag mycket mer privat än vad jag varit på många år när jag bloggar. Man ska ju tänka på att vem som helst kan läsa ens inlägg och att potentiella arbetsgivare, kollegor, släktingar och så vidare faktiskt kan ramla över det man skrivit. Det du skriver öppet på internet kan påverka chanserna att få jobb, att behålla ett jobb, dina relationer till släkt och vänner – och så vidare. Så numera är jag väldigt försiktig med vad jag lägger ut eller ej – är jag minsta tveksam, avstår jag hellre från publicering än att jag genomför den.
Shit, vilken dålig inspiration jag haft för bloggen på sistone. Det får liksom bli skärpning på den punkten känner jag. De senaste dagarna har jag visserligen suttit en del vid datorn, men istället pillat med annat och inte riktigt kommit mig för att skriva något på bloggen. Det har alltid gått lite upp och ner med mitt bloggande, vissa dagar har man helt enkelt inget att skriva om – jag är ganska imponerad över folk som i princip dagligen kan uppdatera bloggar och andra sociala medier med diverse roliga saker man gjort. Fullt så mycket händer det inte i min vardag känns det som.
Jag har vid det här laget bloggat på olika portaler i närmare 15 år. I normala fall brukar jag tröttna på saker med tiden, men just bloggandet har jag av någon anledning inte tröttnat på. Jag har haft kortare pauser, men alltid återvänt till bloggosfären tämligen snabbt. Det är något visst när man får respons på det man skriver, när man provocerar och väcker känslor. Genom åren har mitt bloggande skapat såväl vänner som ovänner – alla uppskattar inte när man skriver kritiska inlägg som ligger ute till allmän beskådan. Jag minns hur jag under högkoletiden blev uppkallad till rektorn efter att ha skrivit ett kritiskt inlägg om skolan. Eller när jag blev JK-anmäld av Däckhuset i Kalmar efter att ha fått ett dåligt bemötande där. Oftast är det inte så drastiska saker man råkar ut för som bloggare, åtminstone inte jag själv. Det rör sig oftare om upprörda och mer eller mindre otrevliga kommentarer i olika sammanhang.
Jag följer en rad andra bloggar, som jag besöker mer eller mindre dagligen för att läsa vad den aktuella bloggaren skrivit om. Det roligt att utöver övriga sociala medier läsa andra människors tankar om tillvaron och se vad som sker i deras tillvaro. Man kan få idéer och inspiration på saker att göra själv, läsa recept, få boktips och en lång rad andra saker.
Men det går inte att komma ifrån att man ibland undrar hur folk hinner med allt de tycks göra? Det är inte bara intrycket man får på diverse bloggar man får det intrycket, utan även på till exempel Facebook och Instagram. Man matas ständigt av allt roligt som folk tycks göra hela tiden.
Jag hänger ganska mycket i sociala medier, inte minst när jag är uttråkad i olika sammanhang. Och det är lätt att få intrycket att folk har massor av tid och pengar för att kunna göra både det ena och det andra. Jag kan själv känna att varken tid, pengar eller ork skulle räcka till allt som folk verkar ha för sig. Ska man lita på vad som läggs upp i sociala medier, är folk extremt aktiva och man undrar hur folk hinner med? Det dricks öl, reses, görs utflykter, umgås med nära och kära, fikas, bakas och lagas komplicerade maträtter.
Jag blir så trött på folk som inte kan bete sig i sociala medier. Folk som tycker det är helt okej med påhopp, kränkningar eller bara vara allmänt otrevlig. Sociala medier är ju i sig inget nytt, så vi borde vid det här laget ha lärt oss hur man faktiskt beter sig i dessa sammanhang. Men somliga tycks faktiskt besitta ganska grava inlärningsproblem och kan inte greppa hur man beter sig mot sina medmänniskor – även det sociala samspelet sker via en dataskärm och ett tangentbord.
Jag har i skrivande stund bloggat i ungefär 15 år och som bloggare gäller det att väcka känslor för att få läsare – och framförallt för att få läsare att komma tillbaka till bloggen igen. När jag skriver mina inlägg, kan jag ibland spetsa till budskapet helt enkelt för att väcka reaktioner och kanske faktiskt provocera lite. Men med det sagt, är jag noga med att aldrig kränka, förtala, vara otrevlig eller ägna mig åt några andra dumheter. Jag ventilerar vad som är mina åsikter, men håller mig inom ramarna för ett sunt, socialt samspel.
När jag började blogga för cirka 15 år sedan, var jag brutalt ärlig i mina inlägg. Det var ytterst få saker jag utelämnade, utan i princip allt hamnade i offentligheten på internet. Och det var poppis kan jag säga, jag har nog aldrig haft så många besökare på min blogg som jag hade då. Det där med att vara väldigt personlig i sina inlägg drar till sig besökare, det är en sak som är säker.
Med åren har jag valt att vara allt mindre personlig i mina inlägg, av flera anledningar. Men framförallt vill jag inte att de personligaste delarna av tillvaron ska ligga ute på internet till allmän beskådan längre. Jag har gallrat ganska duktigt bland gamla inlägg för att ta bort sådant jag inte längre vill skylta offentligt med.
Numera gör jag dagligen avvägningar kring vad jag ska lägga ut eller ej. Jag utelämnar i princip helt depressioner, sömnproblem och kärleksbekymmer. Samt en massa annat förstås. Vissa saker kan jag nämna liksom i förbigående, men jag går inte in på några detaljer.
Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.
Det där med sociala medier är inte alltid helt enkelt. Folk blir som förbytta så fort de hamnar bakom ett tangentbord, skymd av en skärm och inte har en levande person framför dig, utan du kommunicerar genom datorn. Det där med social kompetens tycks totalt försvinna när man sitter gömd bakom en dataskärm.
Det lustiga är att personer som jag i verkliga livet – utanför internet – kan uppleva som trevliga, snälla och socialt kompetenta visar helt andra sidor när man kommunicerar på till exempel Facebook. Plötsligt kan det komma riktigt otrevliga kommentarer från dessa personer, kommentarer som jag tvekar på om de skulle komma med om man satt ansikte mot ansikte.