Det gäller att få struktur på det ostrukturerade

I höstas var jag sjukskriven några veckor för lunginflammation. Då orkade jag inte varje dag klä mig och göra mig i ordning för dagen. Jag tog ofta bara en dusch och drog sedan på mig mjukiskläder som jag sjavade runt i under dagen. De flesta dagar lämnade jag inte ens lägenheten, utan var hemma merparten av tiden. Å andra sidan var jag sjuk och orkade helt enkelt inte gå utanför de flesta dagar, utan det där med att bara vara hemma var liksom enda lösningen just då. Men jäklar vad uttråkad jag blev till sist, vad trist det var att bara gå hemma hela dagarna och inte orka göra särskilt mycket. Jag satt merparten av tiden framför datorn eller TV:n och det tog inte lång tid innan jag plöjt igenom de filmer jag inte sett på länge och kände att jag inte hade så mycket att göra vid datorn.
Nu går jag också hemma, men är inte sjuk och orkar hålla igång på ett helt annat sätt. Det är frestande att vissa dagar inte göra sig i ordning, utan faktiskt gå i mjukiskläder hela dagen. Men jag har hittills kört stenhårt på att jag ska göra mig i ordning varje dag, att jag ska klä mig normalt och så vidare – mjukis drar jag på mig framåt kvällen istället när det är dags för middag och sedan sätta sig i soffan för kvällen. Och det är trots allt skönt i slutändan att jag inte går hemma för att jag är sjuk, utan att jag faktiskt är fullt frisk och orkar lämna lägenheten när jag vill och behöver.

Så jag kommer inte denna gång att klättra efter väggarna, som jag ofta gör när jag till exempel är sjuk under en längre tid. Jag har bestämt mig för att göra det bästa av den uppstådda situationen och faktiskt ta tillvara på all den tid jag nu har till skillnad från när man jobbar. Vid sidan av att söka nytt jobb, ska jag ägna mig åt min firma, bloggen och umgås med mina syskonbarn. Firman är tyvärr inget jag kan leva på – åtminstone inte i nuläget – men den funkar perfekt som bisyssla och hobbyverksamhet. Vissa inkomster ger den trots allt, vilket inte gör så ont just nu när jag inte har någon fast inkomst.
Nu har jag ju alla möjligheter i världen att göra sådant man i normala fall inte har tid med, åtminstone inte i den utsträckning man ibland skulle vilja. När man jobbar, är det ett visst pusslande för att tidsmässigt hinna med saker och ting – inte minst om man har en bisyssla. Jag brukar få pussla en del för att hinna med firman vid sidan av mitt ordinarie arbete, även om det är väldigt sällan jag byter pass, tar ledigt och så vidare för att hinna med firman. Nu hoppas jag på några veckor av filminspelningar och annat roligt innan jag förhoppningsvis har ett nytt jobb att gå till.

Som det känns just nu, är det där med att vara mellan två jobb ingen större katastrof. Jag kommer kunna få tiden att gå och har rätt stora förhoppningar om att tämligen snart ha ett nytt jobb igen. Nu känner jag mig fri och kommer kunna hitta nya utmaningar väldigt snart. Just nu gör jag som jag vill med vidareutbildningar, bisysslor och bloggar. Förhoppningsvis hittar jag en arbetsgivare där det är helt okej att plugga vid sidan av sitt arbete, där en blogg inte skrämmer skiten ur cheferna och antidepressiva mediciner anses vara något man får leva med. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hänt om jag varit epileptiker eller ätit blodtrycksmediciner – hade man från Trafikverkets sida reagerat likadant? Vad är det egentligen man är så rädd för?
Det viktiga i sammanhanget är att tillägga att det är ytterst sällan jag glömmer bort att ta min medicin – och så länge jag tar den kan jag leva precis som vem som helst. Vad händer då om jag glömmer att medicinen en dag? Tja, i princip ingenting så länge det är en enstaka dag jag inte tar min medicin. Det om händer är jag själv känner mig lite ruggig, ni vet ungefär som när man är på väg att få feber. Jag kommer inte behöva gå hem tidigare från jobbet, jag kommer inte skada någon, jag kommer inte missköta mitt jobb på något som helst sätt. Så nej, jag kan verkligen inte förstå att det är mer än ren okunskap som ligger bakom min före detta chefs beslut att inte låta mig vara kvar på de här grunderna.

Nåja, som sagt är det inte en katastrof som det känns just nu. Jag kommer unna mig lite tid att ägna mig åt sådant jag brinner för medan jag söker nytt jobb – jag ska njuta av att ha tid under den närmsta framtiden. Jag ska göra det bästa av den tid jag nu har fram tills det är dags att börja jobba igen. Och om jag sörjer eller känner mig bitter över hur jag blivit behandlad? Nej, det kan jag inte påstå direkt – snarare är det skönt att ha kommit därifrån med tanke på hur jag behandlats under de månader som gått sedan jag började i höstas. Det hade varit något helt annat om jag stortrivts, om jag blivit bra behandlad och det hela kommit som en blixt från klar himmel.

Relaterade artiklar

Kompasskurs: Trots allt är jag inte särskilt bekymrad över arbetslösheten