allkonstnarenHäromdagen läste jag en intressant debattartikel i DN. En av de saker artikeln lyfter fram är svårigheten i att gå vidare i en rekryteringsprocess när man blir äldre. Enligt forskning börjar det tydligen redan i 40-årsåldern, detta tycks vara en ålder då många sållas bort tidigt i en rekryteringsprocess. Vid 65-årsåldern är chansen nästintill obefintlig att gå vidare (vilket givetvis är mer förståeligt). En orsak är enligt artikeln att många arbetsgivare har uppfattningen att äldres produktivitet är låg samt ser dem som mindre flexibla och inte lika lättlärda.
Jag kan själv nästan märka av just det artikeln beskriver. Emellanåt slänger jag iväg jobbansökningar för olika jobb och jag tycker det är allt oftare jag inte ens kallas till intervju. Och då söker jag bara jobb där jag gör bedömningen att jag har en rimlig chans att gå vidare. Sen ska tilläggas att jag ändå är rätt välutbildad och har en bred yrkeserfarenhet från en rad olika branscher. Så jag borde inte vara alltför oattraktiv på arbetsmarknaden trots allt.
Tyvärr gör arbetsgivarna något av en tankevurpa när gäller att sålla bort någon som passerat 40-sträcket. Idag är det vanligare att personer i 20-25-årsåldern vill “förverkliga sig själva” innan de rotar sig och blir kvar på en arbetsplats fram till pension. Istället vill man resa, utbilda sig och göra annat innan svenssonlivet påbörjas. Vill man anställa något som med större sannolikhet blir kvar ett antal år, borde man satsa på personer i 40-45-årsåldern. Man har fortfarande många år kvar till pension och det är större chans att man blir kvar på det nya arbetet. Man har liksom gjort sitt på “förverkliga-dig-själv-fronten”.
De som vill ha barn har oftast betat av den biten när man är runt 40 och småbarnstiden är förbi. Det vill säga färre VAB-dagar för någon som har större barn, vilket oftast är fallet i 40-årsåldern.
Byter man jobb i min ålder, är det oftast en av de sista gångerna man faktiskt gör ett sådant stort steg i tillvaron. Man blir oftast kvar på den nya arbetsplatsen fram till pension, något som borde gynna arbetsgivaren man söker sig till. Åtminstone är det min egen uppfattning att man inte rör lika mycket på sig mellan olika arbetsplatser när man blir äldre. En 25-åring vill gärna pröva sig fram lite, medan en 45-åring oftast vill ha mer stabilitet i tillvaron.
Själv har jag bytt jobb ganska många gånger genom åren och provat på en lång rad olika yrken. Jag har tyckt att det varit roligt och givande att testa lite olika saker och ha en bred yrkeserfarenhet i bagaget. Men nu sitter man med amorteringar och räkningar som ska betalas i en annan utsträckning än för 20 år sedan – och i alla fall jag själv vill ha mer stabilitet i tillvaron. Det är med visst vemod jag inser att jag förmodligen inte kommer byta jobb särskilt många gånger till i livet.
Jag har fördelen att vara anställd hos en av Sveriges största myndigheter, en myndighet som också uppmuntrar att man rör på sig inom myndigheten. Så det är inte omöjligt att jag byter tjänst inom myndigheten någonting framöver, men mer än så bli det nog knappast. Jag trivs bra där jag är yrkesmässigt, har fått en lön jag är nöjd med och känner inget större behov av att söka mig vidare. Men jag har i alla fall fått bekräftat vad jag misstänkt sedan en tid, nämligen att det blir svårare att sadla om med åren!
Relaterade artiklar
Dagens Nyheter 1
