Visar: 71 - 80 av 84 RESULTAT
Kampen mot cancer

Fuck cancer

När jag fick mitt första cancerbesked för drygt sju år sedan, var det en riktig pers. Jag hade under en längre tid förstått att något inte stod rätt till. Under några månader hade jag tampats med orkeslöshet, nedsatt finmotorik och balans – och det var så eländigt påtagligt att det inte gick att ana något annat än att något verkligen stod fel till. På ett sätt var det nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på, varför jag mådde som jag mådde.
Men tumören utgjorde ett stort orosmoment förstås, konstigt vore det ju annars. Jag sjukskrevs omgående när jag fick beskedet och det var nog tur, för jag hade förmodligen inte orkat gå till jobbet – vare sig fysiskt eller mentalt. Då var det inte bara oro kring tumören i sig och allt vad det innebar att få en sådan diagnos, det var också en oro kring den komplicerade operationen som skulle äga rum för att avlägsna tumören från den illa valda placeringen i ryggmärgskanalen i nacken. Det var mycket som kunde gå snett under operationen och det fanns en överhängande risk för nervskador efter operationen.
I efterhand har jag förstått att jag haft tur, som ”bara” har lite nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva efter operationen. När jag rehabiliterades efter operationen, träffade jag flera personer som gjort liknande operationer, men som hamnat i rullstol på grund av nervskador man fått under operationen. I den jämförelsen går det att leva med de få begränsningar som det innebär med nedsatt finmotorik i ena kroppshalvan.
Min största sorg efter operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis lärt mig inte långt innan operationen. Nu står gitarren och samlar damm istället och jag får erkänna att jag glömt mycket av det jag kunde på just det området.

Kampen mot cancer

Fucking jävla kuk-cancer

För lite drygt sju år och tre månader sedan fick jag mitt första cancerbesked. Den andra september 2014 satt jag i läkarens mottagningsrum på Karolinska sjukhuset i Solna och fick beskedet som satte hela världen i gungning. Tankarna rusade förstås. Var det så här jag skulle dö? Hur lång tid har jag kvar? Är det nu jag ska börja skriva testamente och planera min egen begravning? Tumören satt illa till i ryggmärgskanalen i nacken och behövde tas bort innan den började slå ut viktiga kroppsfunktioner som andning och hjärtslag. Jag skulle med största sannolikhet kvävas till döds om jag inte opererades inom överskådlig tid.
Men det gick aldrig så långt. Jag opererades relativt akut bara ett par veckor senare och operationen gick bra. Man fick bort till synes hela tumören och jag rehabiliterades under några månader på en av Sveriges bästa rehabiliteringskliniker i Solna. Jag hade tur, operationen gick så bra som den bara kunde gå och jag har haft få biverkningar efter sjukdomen och operationen. Jag har lite nedsatt känsel och finmotorik i vänster kroppshalva, men med alternativet att kvävas till döds kan jag leva med det.
Efter några månader på sjukhus och rehabilitering kunde jag återgå till ett normalt liv med jobb och allt annat om hör vardagen till. Jag tampades under en tid med hjärntrötthet och sänkt stresströskel, något som med tiden också försvunnit.

Kampen mot cancer

Fuck cancer

Jag fick häromdagen en mindre rolig påminnelse via Facebook om vad jag gjorde den 27 september 2014. Det hade då gått exakt sju år sedan jag opererats för min tumör och var inlagd på sjukhus. Kroppen hade den 27 september 2014 börjat hämta sig efter operationen. Känseln och finmotoriken började till viss del komma tillbaka och jag klarade av att gå några steg i sjukhuskorridoren.
Men jag minns också vilken tid det tog innan jag faktiskt var tillbaka igen. Det tog tre månader av rehabilitering innan kroppen fungerade någorlunda som vanligt igen. Första veckorna gick jag med hjälp av gåstol, därefter med käpp. När jag skrevs ut från boendet på rehabiliteringen efter ungefär halva tiden (jag fortsatte rehabiliteras även om jag bodde hemma), fick jag en rullator förskriven och utlämnad. Men den vägrade jag faktiskt att använda och lämnade tillbaka den efter bara ett par veckor. Någonstans gick det för mig en gräns när det gällde vilka hjälpmedel jag var villig att använda. Käpp var en sak, men en rullator ville jag inte använda.

Tobak

För alltid rökare

Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.

exercise
Hälsa och träning

Ett ont måste

Nu har jag fått acceptera att jag inte längre har några ursäkter, jag kan inte skylla på något längre. Höfterna har slutat trilskas sedan ett tag tillbaka och det är dags att bita i det sura äpplet och ta sig tillbaka till gymmet. Jag har dragits med trilskande höfter under en stor del av våren och inte velat belasta dem med att gå och träna. Vilket i och för inte gjort mig särskilt mycket, eftersom träning för mig bara är ett ont måste. Jag vet att jag behöver träna för att hålla vikten i schack och för mitt välmående i övrigt. För jo, jag märker att jag generellt mår bättre när jag tränar regelbundet. Jag orkar mer, får ett jämnare humör och vikten springer inte iväg hur mycket som helst vid blotta åtanken på en bulle eller pizza.

Dagbok

I hemmets lugna vrå

Så har halva påsklovet gått och dagarna flyter förbi i ett behagligt lugn. Lite tid har jag lagt på att plugga och skriva, så jag har inte legat på latsidan helt och hållet. Men min trilskande höft har dock ställt till det och gjort att jag inte kunnat hålla igång på ett sådant sätt som …

Tobak

Alla har vi våra laster

När jag var 14 år började jag smygröka och har sedan dess varit fast i nikotinets grepp i princip oavbrutet. Under de knappa 30 år som gått har jag bara haft några få kortare uppehåll, men inga längre sådana. 2007 slutade jag röka och övergick till att snusa istället. Mycket för hälsans skulle, men också …

Författat Kampen mot cancer

Diagnosen

Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.

Dagbok

Vissa saker vänjer man sig aldrig vid

Det har gått ganska exakt sex år sedan min operation. Sex år sedan tumören plockades ut ur ryggmärgskanalen i nacken. Det har varit fyra år av återbesök på Karolinska i Huddinge, då man röntgat huvudet och ryggraden för att säkerställa att inga nya tumörer dyker upp.