Äntligen, äntligen kommer den dag som man väntat på i över ett år! Restriktionerna lyfts och vi som vaccinerat oss kan återgå till en i princip vanlig tillvaro igen. Det var nog tur att man förra våren inte hade en aning om hur länge pandemin skulle hålla på, att man inte visste att det skulle bli långt över ett år med restriktioner och distansering. Då hade man nog givit upp ganska omgående. Men nu kan man se ljuset i tunneln och faktiskt känna att man kan komma tillbaka efter ett långt och tröttsamt år.
Äntligen vågar man börja planera in saker, äntligen kan man börja röra sig fritt i samhället igen och känna att det faktiskt är okej, att det inte finns några restriktioner att ta hänsyn till. Allra mest har jag under det gångna året saknat sociala kontakter, att faktiskt kunna träffa människor utan att tänka på hur man hälsar eller att hålla sig på behörigt avstånd. Man har rört i sin lilla bubbla och inte träffat särskilt mycket folk sedan förra våren. Det är knappt man vågat träffa sin egen familj. Själv är jag rätt lyckligt lottade som inte lever ensam och inte jobbat på ett jobb där distansarbete varit rekommenderat (åtminstone inte under merparten av pandemin). Hade jag levt ensam och dessutom enbart jobbat hemifrån, hade jag förmodligen blivit tokig. under de få månader jag jobbade hemifrån i början av pandemin, kändes det som att jag höll på bli vansinnig. Vissa dagar träffade jag knappt en kotte kändes det som.









