Vilken idiot som helst kan överleva en kris – det är vardagen som tar död på en

Det är viktigt med rutin i vardagen även om man inte har ett jobb att gå till. Och sakta börjar jag nu få rutin på en vardag som trots allt är väldigt ny för mig. Jag kliver upp tidigt – oftast någon gång mellan sex och sju på morgonen – och ser till att komma i ordning för dagen. Jag börjar med kaffe och att gå igenom vad som hänt i mejl och sociala medier under natten. Tro det eller ej, men det brukar vara en del att gå igenom sedan man lagt sig på kvällen. Jag har mycket tid att vara aktiv på blogg, sociala medier och LinkedIn och det händer mycket där under nätterna, så det är en hel del att gå igenom på morgnarna. Sedan går en stor del av dagen åt till att titta efter jobb, boka in intervjuer, göra tester för potentiella jobb – ja, ni som varit arbetssökande vet vad jag talar om. Det är en heltidssysselsättning att vara arbetssökande och det är mycket att pyssla med för att så snabbt som möjligt komma ut i arbete igen. Så det blir många timmar framför datorn varje dag. Sedan hinner jag även lägga en hel del tid på blogg och övriga sociala medier, vilket givetvis inte har med själva jobbsökandet att göra men som jag gör för att det är roligt.
Till allt som har med jobbsökandet att göra, så tillkommer förstås jobbet med min enskilda firma. Det är bokföring som ska skötas och uppdrag som ska genomföras. Så litegrann jobbar jag, även om det inte är jättemycket – det ska erkännas. Det blir några timmar här och där som jag lägger på firman och drar in några kronor som drygar ut A-kassan. Och det är välkomna extrapengar i dessa tider, jag behöver varje krona jag få in som ekonomin ser ut just nu. Just nu väntar jag på beslut från A-kassan, alla papper är inskickade och nu är det bara att vänta på beslut.

Men det är skön med rutiner och vardagen och jag hoppas att jag inte gör mig alltför bekväm i tillvaron hemma, för när som helst dyker ett jobberbjudande upp. Utgår jag ifrån i alla fall, för jag har verkligen legat i att söka jobb och det har blivit ett antal ansökningar vid det här laget. Och då återgår jag till en vardag med heltidsarbete och får inte ha blivit för bekväm att vara hemma. Jag erkänner att det är en bekväm tillvaro, att i princip få lägga upp sin tid helt själv. Jag ska söka ett visst antal jobb per månad, men om jag skickar in ansökningarna klockan fyra på morgonen eller mitt på dagen är det ingen som lägger sig i. Men med min nya dygnsrytm, är det kontorstider som gäller för ögonblicket. Jag sitter vid datorn en stor del av dagarna och får extremt mycket gjort – både vad gäller sökta jobb, firman och publiceringar på till exempel bloggen. Och jag sliter på vad gäller samtliga saker i tillvaron. Målsättningen är förstås att jag snart ska ha ett jobb att gå till, men jag passar på att njuta av den tillvaro jag just nu har, en tillvaro som trots allt är ganska bekväm. Det är bekvämt att själv lägga upp sin tid i ganska stor utsträckning, det går helt enkelt inte att komma ifrån. Det enda jag inte kan påverka i samma utsträckning är tider för anställningsintervjuer – som i princip alltid infaller under kontorstider. Så jag är i princip tvungen att hålla mig vaken dagtid och inte sitta upp till långt inpå nätterna.
Det var en av farhågorna i början av min tid som arbetssökande, att jag skulle bli sittande upp till långt in på nätterna och sedan sova en stor del av dagarna. Men så har det inte blivit, utan istället har jag däckat tämligen tidigt om kvällarna för att sedan vakna i bra tid om morgnarna. Och det känns väldigt skönt att ha en normal dygnsrytm, trots att jag går hemma de flesta av dagarna i veckan. Jag vet hur jag brukar vara i normala fall; har jag ingen tid att passa dagen efter, då sitter jag gärna uppe till relativt sent på kvällen för att sedan sova länge dagen efter. Men hittills har jag behållit en bra dygnsrytm, vilket underlättar inte minst i jobbsökandet.

Roligt är att jag nu fått veta att jag gått vidare i en av de rekryteringsprocesser där jag varit på intervju. Nu är man inne i nästa steg i rekryteringen, där man ska prata med mina referenser. Det är väl det steg där jag är minst orolig, jag har valt mina referenser med omsorg och tror inte att någon av dem har något ont att säga om mig. Vis av min senaste erfarenhet från Trafikverket – där man starkt ogillade att jag bloggade och åt antidepressiva mediciner – har jag varit oerhört ärlig med dessa ting vid intervjuerna, liksom vilken situation som uppstod på Trafikverket i samband med att jag slutade där. Det tycks inte ha avskräckt åtminstone vissa av de potentiella arbetsgivarna, eftersom jag uppenbarligen gått vidare i rekryteringsprocessen. Och det är trots allt roligt, det går inte att komma ifrån – det är inget annat än en bekräftelse på att jag har bra meriter för att förhoppningsvis komma tillbaka till arbetsmarknaden inom kort. Medicinerna kan jag inte göra så mycket åt, det är som det är – men däremot får man ju tänka över sin roll i sociala medier beroende på vilket jobb man har.
Jag har som princip att aldrig diskutera mitt jobb i sociala medier, det är liksom lika bra att ha en nolltolerans på den punkten. Det sitter i sedan jag var anställd inom Polisen, då det kunde vara väldigt känsligt att diskutera sitt jobb i öppna forum utifrån sekretess, hotbild och en massa andra saker. Sedan har man ju en lojalitetsplikt gentemot en arbetsgivare, vilket gör att det kan vara rent olämpligt att diskutera sitt jobb i sociala medier ur vissa aspekter, inte bara sekretess. Så Trafikverkets inställning har jag svårt att förstå, eftersom jag aldrig diskuterat mitt jobb på bloggen. Men det är som det är, man får liksom gilla läget och gå vidare. Jag får väl villigt erkänna att det ibland är svårt att släppa att man har så svårt för att en anställd har en blogg och tar antidepressiva mediciner att man avslutar en provanställning. Men man har trots allt inte så mycket annat val…

Det är i alla fall spännande att se var man hamnar härnäst i dessa tider av jobbsökande. Vissa av de jobb jag sökt är givetvis mer intressanta än andra och jag lägger mitt hopp till somliga rekryteringsprocesser mer än andra. Jag har hitintills inte varit jättekräsen i mitt jobbsökande, eftersom jag trott att jag varit tvungen att söka ett stort antal jobb per månad för att göra Arbetsförmedlingen nöjd. Sen har det visat sig att jag i slutändan inte behöver söka mer än sex jobb i månaden, så då kan jag vara lite mer kräsen och söka de jobb jag verkligen vill ha. Det är ju inte så att man vill gå utan jobb i all evinnerlighet, men å andra sidan vill man ju inte ta vilket jobb som helst heller bara för att vara Arbetsförmedlingen till lags.
Jag är av den bestämda uppfattningen att man får söka de jobb som erbjuds när man är arbetssökande, att man kanske inte kan invänta drömjobbet med stort D. Samtidigt är man inte mer än människa, så det är klart att man väljer den enkla vägen även som arbetssökande. Det inkluderar även mig, så behöver jag inte söka fler än sex jobb per månad då håller jag mig till att söka sådant som känns intressant och givande. Jag kommer förmodligen fortfarande söka fler än sex jobb per månad, så jag kommer uppfylla min kvot av sökta jobb utan att det blir några som helst diskussioner.