Det sägs ofta att barn kan vara väldigt elaka mot varandra, men jag kan ibland känna att vi vuxna inte alltid är så hemskt mycket bättre. Vi som ska vara ett gott föredöme för barnen kan ibland bete oss riktigt illa och inte ställa upp för varandra. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara?
Jag minns så väl en tågresa jag gjorde för ett antal år sedan till Halmstad, via Göteborg. Det var tågbyte i Göteborg och jag hade inte många minuter på mig mellan ankomst och avgång. Så när tåget rullar in på Göteborgs central, reser jag mig och plockar ihop mina saker för att sedan ställa mig i mittgången och vara redo att gå av så snabbt som möjligt. Det står några få personer framför mig som också verkar vilja komma av i god tid. Men när tåget väl stannar och dörrarna går upp, händer ingenting – kön rör aldrig på sig. Jag märker hur personerna framför mig stressat och irriterat börjar vrida på sig och vill komma av, medan kön växer bakom oss. Det går någon minut och till sist kikar jag fram emot dörren för att se vad som sker där. Då ser jag en ensam mamma med tre små barn, barnvagn och flera resväskor som täcker utgången och febrilt försöker hitta en bra lösning att snabbt komma av tåget. Men ingen hjälper henne! Och då står det ändå flera personer framför mig som tillsynes var fullt friska och kapabla att hjälpa henne. När jag ser situationen, armbågar jag mig irriterat förbi min medresenärer, fram till mamman och erbjuder henne hjälp. Hon ser påtagligt lättad ut och tillsammans får vi snabbt av barn, barnvagn och resväskor från tåget – och sedan kan alla andra komma av. Något som någon av min medresenärer framför mig i kön också med lätthet hade kunnat hjälpa henne med.









