Din tankesmedja i etern
Det är när saker och ting går sönder och slutar fungera som man inser hur mycket man använder dem och vilket behov man trots allt har av dem. Som häromkvällen, när man fick tekniska problem hos Telia – och det var inga små tekniska problem man råkade ut för. Jag har samlat det mesta hos …
Länge hade jag inga som helst notiser påslagna i telefonen när jag fick mejl. Jag har förr tillbaka fått extremt mycket massutskick av olika slag och inte velat att telefonen ska pipa stup i kvarten. Men sen lade jag ner en hel del arbete på att avregistrera mig från alla massutskick jag fått – och …
Säga vad man vill om att sumpa sin mobil, det är någonstans lite roligt att skaffa en ny också. Det var ett ofrivilligt köp av en telefon på cirka 15.000 kronor, men samtidigt roligt med en ny sådan att leka med. Nu har jag börjat få ordning på alla appar jag vill ha och har ställt signaler, tema och allt annat för att känna mig som hemma när jag slår igång telefonen. Den förra telefonen har jag hunnit ha ett tag och därmed vant mig vid tema och alla inställningar.
Två dygn på fastlandet har förflutit och vi är nu tillbaka ute i skärgården igen. Tanken var egentligen att åka tillbaka till stugan redan igår, men vädret hade andra planer för oss. Ibland samarbetar inte vädret, utan ställer till det rejält i planeringen. Som när det igår drog in ett kraftigt regnoväder med rejäla vindar över stora delar av Sverige. Då vill man helst inte ge sig ut på sjön i en liten fritidsbåt om man inte absolut måste.
Så har jag råkat ut för det som jag förmodligen inte är särskilt ensam om. Jag har tappat min mobiltelefon – och inte var som helst, utan i vattnet ute i sommarstugan. Igår skulle jag skjutsa in några familjemedlemmar till land och samtidigt passa på att handla lite mat. Och på vägen tillbaka händer det stora missödet; jag halkar på något när jag ska kliva ombord på båten – och druttar hel och hållen ner i vattnet. I fallet glider telefonen ur fickan och jag hinner inte fånga upp den innan den når botten.
I helgen gjorde jag en blixtvisit i min forna hemstad Hudiksvall. Det känns alltid lika nostalgiskt att vara tillbaka i den stad man växte upp i, en märklig känsla på något vis. Det är många minnen som väcks till liv när man är där eftersom jag trots allt vuxit upp i lilla Hudik. Sen var det under rätt kaotiska omständigheter jag flyttade därifrån för ganska exakt 23 år sedan och tyvärr förknippar jag sedan dess Hudik med väldigt många negativa känslor. Samtidigt är det den stad jag vuxit upp i och som också har en massa positiva saker förknippade med. Så det är oerhört kluvet att vara tillbaka, även om det går lättare och lättare för varje år som går. På senare år har man märkt en oerhörd positiv förändring i Hudik. När jag flyttade därifrån, var det hög arbetslöshet och många företag lade ner sina verksamheter. Utflyttningen var stor och man märkte av en enorm bitterhet bland många som av olika anledningar blev kvar. Lägenheter blev inte uthyrda, utan kunde stå tomma i åratal. Det kommunala bostadsbolaget lockade med hyresfria månader och gratis prenumerationer på morgontidningar för att få hyresgäster till de tomma lägenheterna. Med tiden började man riva fastigheter ur beståndet för att inte ha så många lägenheter stående tomma.
Jag har alltid mobiltelefon liggandes intill sängen för att inte riskera att försova mig. Jag har en vanlig väckarklocka också, men den använder jag knappt. Istället är det alarmet på mobiltelefonen som gäller. Jag tillhör dem som alltid har mobilen igång dygnet runt, mycket för att vi inte har någon fast telefon – skulle något hända vill man trots allt vara nåbar. Det var annat på den tiden man hade fast telefon, då hade jag ofta mobilen avstängd när jag var hemma. Men ju fler funktioner mobilerna har fått och ju mer man använder den till olika saker, har jag alltmer börjat ha den påslagen hemma. Och sedan jag sagt upp den fasta telefonen, då har jag också övergått till att ha telefonen igång dygnet runt.
Är det något jag med åren fått svårare och svårare för, så är det just det där fenomenet att prata i telefon. Jag kan tycka att det är riktigt jobbigt när man ska kontakta företag och det inte finns någon annan kontaktväg än att just ringa. Däremot blir jag överlycklig när jag hittar företag där man kan chatta med kundtjänst eller skicka mejl och få samma hjälp som per telefon. Jag föredrar faktiskt att mejla framför att ringa, även om det kan lite extra lång tid innan jag får hjälp.
Och tvingas man dessutom sitta i telefonkö för att få hjälp, då håller jag på att krevera. Vissa gånger kan det vara riktigt långa telefonköer och det kan formligen få mig att se rött. Jag brukar oftast koppla in mitt headset när jag ska ringa till företag, bara för att jag vet att jag kan bli sittande i kö. Många gånger har jag kunnat sitta vid datorn och pilla med en hel massa annat i väntan på att det ska bli min tur.
För en massa år sedan satt jag på en SL-buss mellan Solna och Danderyd. Vid en hållplats steg det ombord en relativt ung tjej som satte sig på sätet bakom mig. Det gick inte många minuter innan hon inledde ett samtal i sin mobil – och med ganska hög samtalston – med vad som verkade vara en kompis. Under samtalet undgick det inte någon av oss medpassagerare runtomkring att höra hela samtalet. Och tjejen ifråga var i allra högsta grad personlig med sin väninna. När jag steg av bussen, kände jag inte bara till vilka sexställningar tjejen ifråga föredrog och ofta anammade med sin pojkvän. Jag visste även att pojkvännen oftast somnade direkt efter sexakten. Jag är inte särskilt finkänslig och det ska mycket till för att jag ska bli generad, men den här gången var jag nära att vända mig om och be tjejen att dämpa sig lite. Jag kan vara tämligen tolerant gentemot människor som pratar telefon i det offentliga rummet, men någonstans går det en gräns. Och den gränser går för mig vid att diskutera sitt sexliv så att alla andra hör.
Det finns många anledningar till att jag inte vill lämna storstan och flytta ut på landsbygden. Framförallt för att jag blivit en inbiten storstadsmänniska under de dryga 21 år jag bott i Stockholm. Jag har svårt att mig själv avstå från det utbud och de bekvämligheter som storstan ändå erbjuder. Än mindre skulle jag kunna tänka mig att bo på landsbygden med långa avstånd till butiker och annan service. Men där är vi olika, somliga trivs på landet och vill gärna leva så, vilket jag har full respekt för.
Men i helgen fick jag lite extra vatten på min kvarn vad det gäller att inte lämna storstan för att bo på landet. DN har granskat täckningen för mobiltelefoner på den svenska landsbygden – och på vissa håll går det inte ens att ringa 112. Saker som är en självklarhet för oss i städerna, är inte alls lika självklart om man bor lite utanför städerna och gärna vill bo på landsbygden. Man är så bortskämd med bra mobiltäckning och snabbt bredband, men den förmånen har man inte på alla håll, inte ens i Sverige.