covid

Jag har börjat inse att jag längtar väldigt mycket tills den här jäkla pandemin är över. Det börjar gå mig på nerverna med att hålla avstånd, använda munskydd och att inte kunna resa någonstans. Jag börjar sakna ganska konstiga saker, som att jag insett att det är ganska tråkigt att inte kunna se ansiktet på sina medresenärer på tunnelbanan. Istället ser man ett hav av ansiktsmasker vart man än vänder sig. Så är det trist att så mycket sker på distans, det där med elektroniska möten i all ära – men kul är det inte. Även om jag inte hör till dem som drabbats allra mest av distansarbete och distansutbildning, så har jag drabbats tillräckligt mycket för att så smått börja ledsna på det hela. Somliga veckor lämnar jag knappt lägenheten överhuvudtaget, vilket i långa loppet känns ganska trist.

I lördags genomfördes en demonstration i Stockholm mot Coronarestriktionerna i Sverige. Jag var en av många som reagerade på det olämpliga i att samla flera hundra personer på samma plats med tanke på smittspridningen. Men minst lika mycket reagerade jag på det verklighetsfrånvända i demonstrationens budskap. Demonstranterna menade att det inte pågår en pandemi i Sverige, utan att Corona är att jämställa med vilken säsongsinfluensa som helst. Det är en inställning som för mig är totalt verklighetsfrånvänd och ett tecken på stor okunskap. Med tanke på medierapporteringen och vittnesmålen från en hårt belastade sjukvården är det för mig så totalt främmande att man alls kan resonera så som demonstranterna tycks göra.